Kommer ni ihåg när Björn Ulvaeus ville bygga en studio på Furillen? Det var inom strandskyddsområdet, men ovanför en otillgänglig brant och skulle knappast ha blivit synligt för förbipasserande flanörer som utövar sitt beramade rörliga friluftsliv.
Det blev en prövning av traditionell gotländsk modell, där varannan instans sade ja och varannan sade nej. Det slutade med ett nej i Miljööverdomstolen.
Under denna prövning förklarade Naturvårdsverket varför det envisades med att överklaga. Det handlade inte så mycket om studion, utan om möjliga framtida fall där man vill ha undantag från strandskyddet.
Miljörättsjuristen Nils Hallberg, som då representerade Naturvårdsverket i ärendet, sade till GA.
– Fastigheten är väldigt stor och allt står inte och faller med placeringen. Strandskyddet bör ha företräde före privata intressen. Vi ser inte att den här dispensen kan beviljas. Då släpper man för dispenser längs Gotlandskusten vilket vi anser vore olyckligt.
Hur mycket nytta har en beslutsfattare av en sådan rådgivare, när han ska ta ställning till undantag en begäran om undantag från strandskyddet? Ingen alls! Naturvårdsverkets jurist sade ju i praktiken:
– Jag säger nej i det här ärendet men inte på grund av detta ärende, utan för att förhindra att det blir ja i eventuella framtida ärenden om undantag från strandskyddet.
Jag tänkte på detta när jag i går lästa första delen i GA:s artikelserie om Spelet om världsarvet och om alla turerna kring kvarteret Atterdag 6. Jag förstår om beslutsfattarna inte blint följer tjänstemännens rekommendationer, när de har att fatta beslut om ansökningar om undantag från grundregeln mot rivningar i innerstaden. Om de känner att de inte kan vara säkra var rekommendationerna kommer ifrån.
Föreslår rådgivarna ett nej till rivning på ärendets egna meriter? Eller handlar det om att de vill skydda viktiga delar av innerstaden i framtida prövningar av rivningar? Att de inte vill etablera ett prejudikat som säger att rivningar är möjliga?
Byggnadsnämnden är satt att förvalta värdena i en innerstad som fått världsarvsstatus som den bäst bevarade medeltida befästa kommersiella staden i norra Europa. De omstridda byggnaderna är ett bulhus daterat till 1870, en affärslokal från 1894, en kiosk från 30-talet och ett garage från 1928.
Det är ju rätt uppenbart att det brister i det ömsesidiga förtroendet mellan förvaltning och politiker. Då är det inte egendomligt om de förtroendevalda politikerna känner att det är deras ansvar att använda sitt eget omdöme när de fattar beslut. Och det är för all del inte heller så egendomligt att förvaltningen vill stämma i bäcken, om de inte litar på att de förtroendevalda politikerna kommer att visa gott omdöme i denna typ av ärenden.