Barbro Engman skriver fredag 18 maj om bostadsbristen, den som vi haft så länge jag kan minnas, och det är rätt länge. Skillnaden är att när jag var ung fanns ännu gott om gamla, omoderna, billiga bostäder där ungdomar hyste in sig tills de fick råd med nåt nytt. Eller där folk bodde kvar för att de inte hade råd med bättre eller för att de ville lägga pengar på nåt annat än att bo.
Den valfriheten finns inte längre. Allt dåligt och billigt är bortsanerat. Vi ska alla bo i högsta moderna standard. Det är en av de förklaringar som Barbro Engman glömmer när hon söker förklaringar till bostadsbristen i ett land där allt annat finns för alla.
När vi fick vår första moderna bostad på 50-talet, då tog den en stor del av inkomsten. Inte hade man råd med bil, och naturligtvis inga utlandsresor. Nu talar jag förstås om par som hade två normala svenska inkomster. Andra fick väl bo på marginalen, i uthyrningsrum kanske. En nyproducerad bostad är inte relativt sett dyrare nu än den var på 50-talet. Men våra krav är så mycket högre. Det är en förklaring.
Det finns fler förklaringar. På 50-talet var det svenska arbetare som tillverkade våra hushållsapparater, bilarna som började bli vanliga, möblerna (IKEA!) och maten. Man fick vänta med en hel del inköp och sen ta på avbetalning.
Nu produceras våra konsumtionsvaror av människor med mycket låga löner, alltså kan vi köpa allt vi önskar oss. Maten får vi från storjordbruk i länder med bättre klimat och lägre miljökrav än de svenska. Så blir den också billig. Men bostadsbyggande måste betalas med svenska löner.
Standardkraven är höga. Allt som byggs ska vara tillgängligt för alla. Ofta tänker man inte på att det märks mest för de minsta bostäderna. Det är kök och badrum som kostar om de ska vara topputrustade. Hiss krävs även i tvåvåningshus, det blir en hög kostnad utslagen på så få lägenheter. En tid pratade vi seriöst om lägenheter för ungdomar, med lite lägre standard för att bli billigare. Men det avslogs som ”kategoriboende”. Studentlägenheter kan bara finansieras genom sommaruthyrning till turister.
Valfriheten har börjat komma tillbaka i vårt samhälle. Men alla politiker tycks skygga för att låta folk välja själva när det gäller boende. I andra länder kan bostäder byggas som skal där man själv får skaffa det man vill ha av köks- och badrumsutrustning. Där finns ”socialt boende”, alltså bostäder för folk som helt enkelt inte klarar kraven i moderna bostäder. Svenska föreställningar om jämlikhet gör allt sånt omöjligt. Och i slutänden saknas alltså bostäder för massor av ungdomar, bidragsberoende, nyanlända. Ingen haverikommission kan göra något åt det om vi inte lyfter på skygglapparna.