Gotlandshem ville ha fem procent högre hyror. Det ville inte Hyresgästföreningen, som i korporativistisk anda får förhandla för alla hyresgäster i allmännyttan oavsett om de är medlemmar eller inte och har cirka 800 anställda.
Det finns för övrigt 1 445 000 hyreslägenheter i flerbostadshus men hyresgästföreningen har bara drygt en halv miljon medlemmar.
Nå, eftersom Gotlandshem och Hyresgästföreningen inte kom överens så fick Hyresmarknadskommittén bestämma vad höjningen skulle bli. Det blev, tämligen godtyckligt, 2,28 procent. Gotlandshem tycks ha fått visst gehör för att det är motiverat med en hyreshöjning när kostnaderna för fjärrvärme, el, vatten och sophämtning har ökat. Men tillgång och efterfrågan tycks inte ha ingått som parametrar i Hyresmarknadskommitténs beslut.
Kommittén, som prövar tvister mellan Hyresgästföreningen och de bostadsföretag som är medlemmar i Sveriges Allmännytta, är för övrigt partssammansatt. I korporativistisk anda.
Är det så konstigt att bostadsmarknaden i Sverige är i obalans? Hur ska en "marknad" som fungerar på detta vis någonsin kunna hamna i balans? Det är som en planritning till ett kösamhälle.
Det finns delar av livet när det kan vara rationellt att bo i hyresrätt, om man får tag i en. Exempelvis när man är ung, kanske geografiskt rörlig och planeringshorisonten är kort. Kanske när man är äldre och vill slippa det ägda hemmets plikter och besvär. Kanske om man har haft turen att få tag i en attraktiv och prisvärd hyreslägenhet. Den släpper man ju inte i onödan.
Men på det stora hela är det ett gott råd att i görligaste mån undvika att hyra sin bostad. Ett råd som jag önskar att jag själv agerat i enlighet med betydligt tidigare i livet.
Funderar på hur många jag känner som har gjort en riktigt dålig bostadsaffär. Det är inte många. En bekant flyttade för tre decennier sedan in i en villa utanför Stockholm med sin tjej. Efter ett tag gjorde hon slut och flyttade ut. Han blev kvar och köpte ut henne. Sedan kom valuta- och bankkrisen och 500 procents reporänta. Lånekostnaderna sköt i höjden, villapriserna rasade. Och han tvingades sälja med förlust.
En annan bekant idkade kapitalförstöring genom att köpa en andelsrätt.
Men att köpa och äga sin bostad är nästan alltid en god affär, så länge man inte förköper sig och hamnar på obestånd. Det finns naturligtvis inga garantier– det är många som grymtat i åratal om en bostadsbubbla – men om det existerar en sådan så här bostadsbristens tryck än så länge hindrat den att brista. Dessutom vill de flesta bo i småhus och de är ju sällan hyresrätter.
Som bostadsägare slipper man vara med om hur hyresvärden och Hyresgästföreningen gör upp om bostadskostnaden över ens huvud. Man slipper vara med om renoveringar och uppgraderingar man inte vill ha. Eller omvänt slipper man böna och be om moderniseringar som aldrig tycks bli av. Räntor och amorteringar känns kanske dryga, men dessa är ju på sätt och vis investeringar i en bostad. Pengar du betalar i hyra ser du aldrig igen. Och med en ägd bostad finns det, av historiken att döma, goda skäl att hoppas på en värdestegring.
Behöver du flytta är en ägd bostad en omsättningsbar tillgång som ger dig resurserna att förvärva något nytt. En hyresrätt kan möjligen vara en insatsvara i ett mer eller mindre fördelaktigt byte. En trassligare affär där du antingen behöver hitta någon vars behov och innehav är en spegelbild av dina egna, eller också måste man försöka länka ihop en kedja av byten med flera inblandade som lyckas formera en cirkel där alla får vad de vill ha.
Det finns goda skäl till att penningekonomin ersatte bytesekonomin på alla fungerande marknader