Brutalitet gör sig bred när staten sviktar

Vilka lärdomar drar unga brottsoffer om politik och samhälle?

Personrånen med omyndiga offer har långt mer än dubblerats på fyra år.

Personrånen med omyndiga offer har långt mer än dubblerats på fyra år.

Foto: Vidar Ruud/TT

Brott & Straff2019-11-06 05:37
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Sex imamer och en terrordömd uzbek kan stanna i landet trots att regeringen beslutat att de borde utvisas med hänvisning till landets säkerhet. Så gott som dagligen rapporteras om nya skjutningar och/eller sprängningar. Kriminella gäng gör upp om den makt staten lämnat ifrån sig. Men inte mycket händer och ansvariga ministrar sitter kvar för att fortsätta ansvara för ett vanvårdat fögderi.

Jag oroar mig inte längre bara över utvecklingen, utan också över den oundvikliga motreaktionen. Vad händer när fler och fler drabbas och när fler och fler upplever att regeringen och myndigheterna förlorat kontrollen utan att ens göra ett allvarligt försök att återta den? Vilken utveckling och vilka värderingar är det man bereder väg för?

Fredrik Haage gör en god poäng i en ledare i Smålandsposten, där han pekar på ett av de brott som tyvärr blivit mycket, mycket vanligare på bara några år. Personrån mot unga under 18 år, som under våldsamma och/eller förödmjukande former avtvingas sin egendom. Till september i år har det ägt rum nästan 1800 sådana rån, som har registrerats. Det är betydligt mer än en fördubbling sedan år 2015.

Sådant som drabbar i ungdomsåren, påminner Haage, spelar en extra stor roll för världsbild och samhällssyn. Att under förnedrande former utsättas för ett övergrepp av en numerärt överlägsen grupp med stort våldskapital kan bli ett trauma som påverkar för resten av livet. Kanske har de fått uppleva hur vuxna vittnen inte har vågat ingripa och att händelsen får passera utan egentlig åtgärd från den icke närvarande polisen.

De som utför brotten lär sig att de kan göra som de vill. Brottsoffren lär sig att samhället vänder ryggen till. Båda erfarenheterna riskerar att leda till ett brutaliserat samhälle. Det skapar ilska, frustration och krav på handling som till slut kan omfamna åtgärder som tar oss väldigt långt från den omhuldade liberala demokratin. Dagens flathet kan skapa en tvär morgondag.

Magnus Ranstorp skrev i går i Göteborgs-Posten om hur andra länder lyckats genomföra sådana utvisningar som bedöms som ogenomförbara i Sverige:

"Både Danmark och Storbritannien har utvisat liknande imamer som klassas som hot mot rikets säkerhet till Marocko respektive Jordanien med hållbara diplomatiska garantier. Sedan 2010 har Italien utvisat 19 imamer som 'kopplas till terrorverksamhet' till nordafrikanska länder.

Så varför kan inte regeringen utforska vad som är möjligt när det gäller ”diplomatiska garantier”? Har man överhuvudtaget försökt att utforskat detta?"

Sverige behöver en ny regering som tar sig an de utmaningar Sverige står inför, istället för att ta betäckning bakom ett verklighetsfrånvänt 73-punktsprogram.