Rån, misshandel och ofta olika typer av förnedrande behandling där offren, och ofta även förövarna, är minderåriga. Det är en brottslighet som eskalerar på ett extremt oroande sätt.
Carin Götblad, numera regionpolischef i polisregion Mitt, verkar i en intervju i Upsala Nya Tidning, ha insett allvaret i utvecklingen:
– Det handlar om sparkar, strypgrepp, rån, dödshot. I många fall är det flera unga som ger sig på ett ensamt barn och rånar det. Man blir förfärad.
Men samtidigt uttrycker hon sig på ett sätt som gör en ytterligare bekymrad:
– Ökningen gör mig jätteorolig. Det här är nästa generation kriminella om vi inte gör något, vi behöver ha mycket mer koll på den här gruppen än vi har idag.
Vad då nästa generation? Förtjänar man inte epitetet kriminell redan nu om man rånar under vapenhot och sedan misshandlar och pissar på det hjälplösa offret?
Hon understryker i och för sig att det är viktigt att grov brottslighet bland unga får tydliga konsekvenser:
– Mina medarbetare på fältet ser ofta att ingenting händer, utan att samma gärningsmän begår nya brott. Nu måste det till tydliga rutiner i hela samhället, särskilt i socialtjänst och skola, för att tidigare fånga upp oacceptabelt beteende så att det blir konsekvenser för den som beter sig illa.
Men borgar det inte för otydlighet om huvudansvaret ska fortsätta läggas på socialtjänst och skola?
Än värre blev det i Expressen förra veckan, där hon i och för sig hade rätt när hon kritiserade kommunerna som inte tar tag i kriminalitet hos barn. Det är ju – tyvärr – alltför stora begränsningar av polisens roll när det gäller brott där de misstänkta förövarna är under 15. Men:
– När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott.
När man börjar kalla både offer och förövare för offer så blottställer det en inställning som bidrar till att skapa en situation där brottsoffer på goda grunder känner sig övergivna av samhället. De kanske till och med tvingas möta sina rånare i skolan varje dag? Varför ska rånarna tvingas byta skola, de är ju också offer för den brottliga gärning som ägt rum?
En sak som oroar mig är hur de verkliga unga brottsoffren och deras anhöriga och vänner påverkas av sina upplevelser och av samhällets flathet. Hur krymper de sina liv när de böjer sig för förövarnas hot och inte anmäler brottet? Hur krymper de sina liv när de undviker situationer där de fruktar att utsättas på nytt? Och vad får de själva för samhällssyn, på grund av det de varit med om? Detta är en typ av brottslighet som kan omdana en generation. Och inte till det bättre. Staten måste ompröva hur brottslighet mot och av unga hanteras i dag. Utvecklingen måste brytas och vändas.