GA berättade i går om en kvinna, av GA kallad Hanna, som tvingades uppleva hur rättegången mot den expojkvän som hotat henne med kniv ställdes in, eftersom delgivningen nått honom tre dagar efter att preskriptionstiden gått ut.
Men det är långtifrån det enda i hennes berättelse som rör upp känslorna och strider mot rättsmedvetandet. Det blir en ganska lång lista, om jag ska räkna upp allt som gör mig arg.
Listan börjar i samband med det brott som rättsväsendet misslyckades att åtala honom för. Polisen hämtar gärningsmannen i Hannas lägenhet, som han vägrat lämna och dessutom dödshotat henne i. Några timmar senare är han tillbaka och bankar på brottsoffrets dörr.
Är det inte tillräckligt många kvinnor som dör varje år, mördade av män som de har lämnat eller försöker lämna? När ska dessa hotfulla och våldsamma mäns brottslighet bemötas så att de inte får tillfälle, åter och åter igen, att verkställa sina hot? Hur länge ska de slippa att frihetsberövas, så att de kan fortsätta beröva sina brottsoffer deras frihet och trygghet? Och i värsta fall beröva dem livet?
Hur kan rättsmaskineriet tillåtas arbeta så långsamt, att misstänkta gärningsmän springer omkring i full frihet i åratal?
Hur kan vi under dessa omständigheter ha så korta preskriptionstider att brottslingar går fria innan rättsväsendet kommer loss? Till och med i ett ärende där polisen har varit inkopplad och den misstänkte gärningsmannen känd från dag ett.
Hur kan misstänkta gärningsmän få utnyttja systemet och preskriptionstiderna, genom att utan kännbara konsekvenser hålla sig undan delgivningar och därmed undgå straff för sina gärningar?
Preskriptionstiden blev bara två år eftersom brottet inte ansågs kunna ge mer än ett års fängelse. Så när någon söker upp en exflickvän i hennes hem och hotar henne med kniv och döden, så finns alltså 13 månaders fängelse inte ens med i straffskalan! Det bidrar till att visa med vilken brist på allvar som mäns hot och våld mot kvinnor behandlas, trots att vi vet hur illa det alltför ofta går.
När misstänkta brottslingar häktats och frihetsberövats, så kan de få ekonomisk ersättning om man sedan misslyckas med att fälla dem för brottet. Är man cynisk kan man se detta system som en delfinansiering av kriminella livsstilar. Men när staten misslyckas med att i tid väcka åtal mot en identifierad gärningsman, så går brottsoffret utan ersättning exempelvis för uteblivet skadestånd. När staten misslyckas så belönas brottslingen och brottsoffret straffas
Det är oerhört respektlöst mot brottsoffren, att deras gärningsmän och plågoandar alltför ofta tillåts undkomma med ringa eller inga straff. Det är förödande för samhället att staten inte tycks beredd att skydda sina brottsutsatta medborgare och att man ofta tycks visa mer omtanke om brottslingarna än deras offer.