Tidigast i oktober nästa år ska 5000 personer kunna lämna vardagens ekorrhjul ett år – och få betalt. Reformen är en omstöpning av det kritiserade friåret, nu under det nya namnet utvecklingstid.
Namnbytet gör dock inte idén om att staten ska betala för vuxna människors sabbatsår bättre. Den så kallade utvecklingstiden är ett exempel på ännu en märklig prioritering som skapats i kölvattnet av januariöverenskommelsen. 

Denna gång är det Miljöpartiet som kräver eftergifter. Eftersom politiska koalitioner har en tendens att ge kostnadsdrivande kompromisser kommer även dåliga prioriteringar att halka genom förhandlingarna och hamna i budgeten. Särskilt i tider när otryggheten växer och vårdköerna ökar måste politiken prioritera kärnverksamhet för alla framför lyxsatsningar för ett fåtal.
”Det här är inte ett friår, det är en arbetsmarknadsåtgärd.” hävdade dock klimatministern och språkröret Isabella Lövin (MP) bestämt i Sveriges Radios P1 Morgon (17/9). Lövin menar vidare att med den tidigare friårsreformen kunde man ”vara ledig för att knyppla”, vilket inte är fallet denna gång. Att hennes parti drivit genom en reform där människor fick betalt för att vara lediga i ett år och knyppla är dock inget hon ägnar någon självrannsakan.
Reformen är tänkt att omfatta 5000 personer. 2020 satsas det 220 miljoner kronor, 2021 600 miljoner kronor och 2022 hela 1 miljard kronor. Det innebär en slutnota på närmare 2 miljarder, och en ännu saftigare prislapp för var och en av de fåtal personer som satsningen kommer omfatta.

Att detta skulle leda till större kompetensförsörjning till bristyrken är osannolikt. Är det vad man vill se får man satsa på det – inte på att 5000 personer ska kunna förfoga fritt över ett års skattefinansierad utvecklingstid. Det finns varken indikationer på och än mindre garantier för att dessa personer skulle utbilda sig inom just bristyrken. 
Utvecklingsåret handlar inte om att människor ska arbeta mer, utan mindre. Hela essensen i reformen rättfärdigar en paus i arbetslivet, utan tydliga krav på att det ska löna sig för det gemensamma. Om det kallas utvecklingstid eller friår är sak samma.
Satsningen får också stark kritik av såväl LO som Svenskt Näringsliv. Ansvaret för de personer som ska genomgå utvecklingsåret hamnar dessutom på Arbetsförmedlingens bord. Något som myndigheten själv vänder sig emot, eftersom den menar att förslaget i första hand riktar sig mot en målgrupp som inte tillhör dess kärnverksamhet. Det indikerar också vilken typ av grupp som reformen lär gynna. Det blir med största sannolikhet ett rekreationsår för MP:s kärnväljargrupp – den urbana medelklassen – snarare än en satsning på de som står långt ifrån arbetsmarknaden. 
 

Det rör sig om en gräddfil för en liten skara personer. När vanliga människor får ta studielån för att utbilda sig, och arbeta för att försörja sig får en liten grupp förströ sig på andras bekostnad. Det är ojämlikhet när den är som värst – och den är skattefinansierad.