Trots att vår syn på samarbetet skiljer sig från de flesta övriga medlemsstaters, i fråga om omfång och inriktning, saknar Sverige en fungerande strategi för att ta till vara våra intressen utan hjälp från britterna. Regeringens position i förhandlingarna om EU:s långtidsbudget var aldrig realistisk.
Det brittiska EU-utträdet innebär ett stort inkomstbortfall. Sveriges linje har varit att täcka det genom att minska budgeten. Men nu meddelar EU-minister Hans Dahlgren (S) i Sveriges Radio (24/1) att regeringen överger detta krav. I stället ska EU öka sina intäkter genom bland annat en ny avgift på plastförpackningar och att 20 procent av inkomsterna från handeln med utsläppsrätter går till EU.
Dahlgren hävdar att vi tjänar på denna kompromiss, då både plastanvändning och utsläpp är låga i Sverige. Denna hållning är dock långsiktigt riskabel. Övriga medlemmar kan finna det orättvist att Sverige slipper billigt undan, och om utsläppen faktiskt minskar försvinner intäkterna ändå. När det bortfallet ska täckas kan avgiften i värsta fall läggas på varor där Sverige är mer dominerande inom EU, som skogsprodukter. Införandet av egna inkomstkällor för EU öppnar för sådana situationer i framtiden.
Egentligen var regeringens position ohållbar från början. På hemmaplan lovade statsminister Stefan Löfven (S), påhejad av övriga partier, att Sveriges avgift till EU inte skulle höjas. Men problemet är att bara fem andra medlemsländer höll med, och de verkar inte villiga att ta striden. Om Sverige som enda land lade veto mot budgeten skulle det kunna leda till utfrysning.
Att Sverige inte lyckades ena unionens nettobetalare för att minska budgeten, är typiskt för vår bristfälliga strategi. Regeringens enda förslag har varit att minska jordbruksstöden men nästan inget annat EU-land är villigt att gå med på detta. I många länder ses snarare stöden som sociala. De syftar till att säkra försörjningen åt svaga grupper och deras möjlighet att bo kvar på landsbygderna.
Dessutom är svenska jordbruk bland de mest beroende av EU-stöd för sin lönsamhet. Stränga regleringar och högt skattetryck skadar vår konkurrenskraft i ett frihandelsområde. Även om stöden långsiktigt bör avskaffas, visar regeringen ingen hänsyn till att det kan slå hårt mot jordbrukssektorn.
Parallellt med denna i princip ogenomförbara kostnadsminskning, vill regeringen öka alla andra utgiftsposter. I synnerhet för att gynna klimatomställning, forskning och de länder som tagit emot flest migranter. Men man kan inte prioritera allt utom det som inte går att ta bort.
Sveriges syn på EU som ett begränsat, främst ekonomiskt samarbete, delas av få medlemsstater. När den främsta av dessa, Storbritannien, nu lämnar unionen måste vi arbeta hårdare för våra intressen. Sverige behöver en EU-strategi.