SMA Mineral och Nordkalk begär sammanlagt över 11 miljarder kronor i intrångsersättning av staten, på grund av hur regeringen och dess myndigheter agerade för att påverka pågående rättsliga prövningar av stenbrytning i Bunge. Det skrev GA om i lördags. Det mindre företaget, SMA Mineral, begär den högre summan, 8,7 miljarder. Om jag ska spekulera om vad det beror på så har det nog att göra med att SMA Mineral hade en befintlig verksamhet som omöjliggjordes av regeringens agerande och att det rättsliga läget innan regeringsbeslutet om nya Natura 2000-områden så är företagens var något klarare och gynnsammare än för Nordkalk.
Vad mig anbelangar så är företagens invändningar mot statens agerande relevanta och befogade, även om jag själv betonat andra indicier än SMA Mineral och Nordkalk valt att trycka på. Jag har själv skrivit ett otal gånger om hur hela den påskyndade och förändrade Natura 2000-hanteringen var som utformad och orkestrerad just för att blockera stenindustrin. Tillsammans lyckades länsstyrelsen, Naturvårdsverket och det av Miljöpartiet kontrollerade miljödepartementet med att helt förändra förutsättningarna för pågående rättsliga prövningar. Och i regeringen vek Socialdemokraterna ner sig och lät Miljöpartiet få sin vilja fram. Om detta var bra ens för miljön kan man ha delade meningar om. Det är nog många i Klinte som nu tycker att det varit bättre om SMA fått fortsätta verka på norr. Åtminstone för mig framstår Bunge som en betydligt lämpligare plats för storskalig kalkbrytning, kalktransport och utskeppning.
I ett ovanligt ärende som detta är det vanskligt att försöka förutspå utgången. Men jag tvingas ju konstatera att om staten blir ersättningsskyldig så blir det skattebetalarna som får betala, medan de som regisserat det aktivistiska ingripandet går fria. Men den riksdag som resulterade i en rödgrön regering var ju folkvald, så någon typ av rättvisa ligger det väl ändå i denna ordning.
Om staten blir ersättningsskyldig så hoppas jag dock att det föranlåter en grundlig utredning hur det egentligen gick till när staten och dess myndigheter utsåg stenindustrin till samhällets fiende nummer ett och såg till att dra undan mattan för alla dess framtidsplaner på norra Gotland. Jag har tidigare beskrivit det inträffade som en "rättsskandal vars omfattning man bara kan ana de yttre konturerna av". Allt borde fram i ljuset. På något sätt måste det skapas incitament för att framtida makthavare och myndigheter inte ska handskas lika vårdlöst med sitt inflytande.