GA rapporterade i går om hur trycket ökar i innerstaden. Fastighetsägare vill riva eller förtäta, bygga nytt eller bygga om och, när det ter sig lönsamt, ändra fastighetens användning. Stigande priser i världsarvet leder till ett stigande intresse för att klämma mesta möjliga värde ur varje fastighet. Och tjänstemän oroar sig vad konsekvenserna kan bli, speciellt om politiken inte kan, vågar eller vill hålla emot.

Oron är naturligtvis inte obefogad. Men i sammanhanget tycker jag att det förtjänar att påpekas att det inte har varit lokala fastighetsägare som ansvarat för huvuddelen av förstörelsen av gamla miljöer i Sveriges stadskärnor. Det var framförallt representanter för politiken som ville riva och bygga en ny skön värld av betong. Och den vanligaste betongkolossen i dessa förödda förfärligheter är väl Domusvaruhuset vid stadens centralaste torg.

Efter en omröstning utsåg i fjol Folkrörelsen Arkitekturupproret Borlänge till Sveriges fulaste stad, med preciseringen:

"Vi vill dock förtydliga att det handlar om Sveriges mest förfulade stadskärna då de flesta städer var vackra fram tills rivningshysterins lådmodernister rev ut så många av de charmiga trähusen och påkostade stenhusen och ersatte dessa med trista lådor."

Extremism är ett hot mot stadsbilden, oavsett vem som står för den.

I grund och botten har även innerstadens fastighetsägare ett intresse av att politiken håller emot rovdrift i en känslig och skyddad miljö, eftersom det även skyddar de höga fastighetsvärden som drivits upp av den unika miljön. Alla fastighetsägare har också ett gemensamt intresse av att Regionen förhindrar att exempelvis vanvård används för att skapa en situation där rivning och nybyggnad blir mer eller mindre nödvändigt. Vem vill bo granne med förfall?

Men samtidigt är innerstaden heller inte ett obefolkat museum nedsänkt i formalin för urskiljningslöst bevarande och utan möjligheter till förändringar.

Det är politikens ansvar att med stöd av sina tjänstemän väga bevarande mot utveckling och allmänintressen mot särintressen. Allmänintresset av att skydda världsarvet ska vara väldigt högt prioriterat, men allmänintresset handlar ju inte bara om att bevara utan också om att om möjligt och försvarbart ge utrymme för förändringar som bidrar till en bättre och livligare innerstad. Det är en fråga om omdöme och fingertoppskänsla i frågor som ofta har stora ekonomiska konsekvenser och väcker starka känslor. 

Det finns inga enkla regler för att vägleda en sådan maktutövning till självklara slutsatser, om man inte intar den ena eller den andra extremen: Allt ska alltid bevaras eller ingenting är heligt.