Regeringen har gett SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet i uppdrag att analysera effekterna av dagens jordförvärvs- och arrendelagstiftning.
Uppdraget är sprunget ur livsmedelsstrategin, och ska redovisas i december 2018.
Så långt allt väl, kan man tycka. För troligen är de flesta överens om att vi ska ha en lagstiftning som är ändamålsenlig, som gör det möjligt för jord- och skogsbruk att utvecklas över tid. Men i formuleringen av uppdraget verkar regeringen redan ha tagit ställning, och pekar tydligt på de nackdelar som den ser med den nuvarande jordförvärvslagstiftningen.
Vi som bor och driver företag på landsbygden är väl medvetna om både de utmaningar och de fördelar som den nuvarande jordförvärvslagstiftningen innebär.
Dagens jordförvärvslagstiftning begränsar möjligheten för juridiska personer att köpa jord- och skogsmark. Därför har vi i dag en stark koppling mellan ägande och brukande, och en mångfald i ägandet av mark i Sverige. En stark koppling mellan ägande och brukande är ett kännetecken för svenskt jord- och skogsbruk.
Därför är det nu oroande att regeringen verkar se åker- och skogsmark som vilken investering som helst. Så är det inte. Att liberalisera lagstiftningen, kommer självklart att förändra ägarstrukturen av jord- och skogsmark i Sverige, till fördel för juridiska personer. Den mark som blir bolagiserad kommer troligen att så förbli även vid nästa ägarskifte.
Regeringen pekar på behovet av att strukturrationalisera, problem med generationsskifte, stort behov av kapital, och verkar se möjligheter med nya ägare som vitaliserar och tillföra kapital.
Det är alla viktiga frågor, men lösningen ligger på ett annat plan. Nämligen att stärka lönsamheten, med lönsamma företag ges möjligheten att både investera, rationalisera, och genomföra ägarskiften. Lägg istället kraften och resurserna på att stärka konkurrenskraften för svenskt jord- och skogsbruk, det finns inga genvägar om målen i livsmedelsstrategin ska kunna nås.
Det går för övrigt inte att utreda fram svar på frågorna om hur stor andel av marken som kommer att bli bolagsägd, hur andelen arrende kommer att påverkas eller hur markpriserna berörs.
Ytterligare en aspekt är hur landsbygden påverkas om resurserna hamnar i några få händer?
Visst finns det utmaningar inom lantbrukssektorn när det gäller bland annat kapitalförsörjning, men det är inte brist på kapital, utan snarare en allt för svag lönsamhet som är problemet. Den mångfald i ägandet med självägande bönder, som jordförvärvslagen sedan länge garanterat har varit framgångsrik när det gäller att skapa förutsättningar för en levande landsbygd, långsiktighet och ansvarstagande i brukande av jord och skog. Låt oss ta vara på det.