Ledare: Liberal genom upp- och nedgångar

LIBERAL ASPEKT

Det hängde nog i luften att Annie Lööfs tid som centerledare närmade sig sitt slut. Redan dagen efter söndagens val höjdes kritiska röster mot partiledningen. Centerpartiet var valets stora förlorare, och backade nästan 2 procentenheter.

Lööfs avgång är väntad, även om hastigheten med vilken hon fattade beslutet inte är det. Samtidigt går även det att begripa: istället för att genomleva en höst full av spekulation, avgångskrav och attacker kan hon riva av plåstret och kontrollera sin egen berättelse. 

Den lättnad som man kunde se i centerledarens ögon när hon meddelade sitt besked är inte ovanlig att ana hos avgående partiledare – rollen är slitsam, ständigt påpassad och nästan alltid kritiserad från något håll – men blev kanske ännu mer tydlig än vanligt. "Jag vaknade morgonen efter valet med en lättnad över att inte ha kommit till skada”, sade Annie Lööf på pressträffen. I augusti uppdagades att hon varit måltavlan för mannen som mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren i Visby i somras. Att leva med den tanken under hela valrörelsen kan inte ha varit lätt. 

Lööf valdes till partiledare 2011, och det tog lite tid att bli varm i kläderna. I årsskiftet 2012/2013 avbröt hon sin bröllopsresa för att hantera en kris kring partiets idéprogram, som hade lagt fram ett antal kontroversiella förslag. I Alliansens interna kretsar kritiserades hon 2013 för att ha under Almedalsveckan riktat en offentlig inbjudan till de andra borgerliga partiledarna utan att ha diskuterat frågan först.

Valrörelsen 2014 blev Lööfs genombrott som partiledare, förtroendet växte sakta men säkert, och våren 2017 noterade Centerpartiet 12,8 procent i opinionsmätningarna – 9 procentenheter mer än under idéprogramskrisen fyra år tidigare.

Stödet höll inte riktigt i sig genom valrörelsen 2018, men efter en stökig regeringsbildning såg Annie Lööf ändå ut som en av de stora vinnarna. Januariavtalet var fyllt av liberala reformer. Socialdemokraterna hade släpats in mot mitten, och Sverigedemokraterna hade isolerats utan att Vänsterpartiet för den skull blandats in. 

Där och då nåddes kulmen på Annie Lööfs politiska projekt. Januariavtalet urholkades sedan gradvis och på nästan varje punkt. Socialdemokraterna motarbetade de liberala reformerna för arbetsmarknaden och skatterna, Miljöpartiet de för strandskyddet och skogen. En hygglig uppgörelse om anställningsskyddet kom till stånd innan Vänsterpartiet till sist sköt hela skeppet i sank genom att samla oppositionen – från V till SD – i motstånd mot förslaget om fri hyressättning i nyproducerade bostäder. 

Liberalerna hoppade av januarisamarbetet och Centerpartiet tampades plötsligt med verklighetsbeskrivningen. Lööf blev alltmer ensam. I likhet med sin företrädare Thorbjörn Fälldin hade hon investerat allt i ett projekt som kroknat. Men till skillnad från Fälldin avgår Lööf direkt när tiden hunnit ifatt. Det är ett klokt beslut, om inte annat för att det gör det lättare att minnas de framgångar hon trots allt hade. Främst bland dessa är Lööf befäste de liberala idéerna i Centerpartiet – ironiskt nog med viss hjälp från det kritiserade idéprogram som blev partiledarens första kris.