I åratal var en ekonomi utan inflation och med låga räntor drömmen för många. Vägen dit krävde att arbetslösheten måste pressas upp så att löneökningarna minimerades. Nu lever vi i den världen och letar förgäves efter krislösningar. Ekonomerna har i massflykt tagit avstånd från sina tidigare ideal.
Det finns två huvudmedel för ekonomisk politik – budgeten och räntan. Budgeten styrs av riksdagen och det innebär att den som SD och den borgerliga alliansen gemensamt röstat fram gäller. Räntan styrs av en riksbanksledning som utsågs av den tidigare borgerliga majoriteten i riksbanksfullmäktige. I sin tur innebär detta att det var Borg/Reinfeldt som bestämde även där. Ekonomiska politiken styrs därför fortfarande av den gamla regeringen.
Den politiken har misslyckats. I budgeten har många miljarder slösats på skattesänkningar och utgifter med ytterst svaga jobbeffekter som kostar osannolika belopp per nytt jobb. Borgerliga tidningar erkänner att räntepolitiken kollapsat och nu är närmast impotent. Målet för inflationen borde ha varit tre à fyra procent. Då hade man haft utrymme att kraftigt sänka räntan när ekonomin vek ner. I stället hade man ett mål på bara två procents inflation, ett mål man nästan aldrig klarade och därmed blev många tiotusentals personer arbetslösa.
Nu borde budgeten komma in och öka efterfrågan på varor och rädda jobben. Men SD/alliansen ger ingen sådan stimulans. Sällan har svensk ekonomisk politik misslyckats så fundamentalt.
Läget kan liknas vid ett flygplan där man kan tro att Magdalena Andersson sitter och styr men där autopiloten är låst av tidigare piloter och höjdrodret står på max utan att planet vill stiga. Ansvaret för detta ligger naturligtvis tyngst på de som hade makten i den förra regeringen men också på några S-ledamöter i riksbankens styrelse som slappt lät sig köras över och accepterade vanstyret.
En viss inflation behövs för att smörja ekonomin och rätta till felaktiga löneskillnader och att pyspunka finansbubblor. Idag råder lågkonjunktur men läget kan bli etter värre och därför måste vi snabbt få upp efterfrågan, sysselsättning, löneökningar men också ränteläget så att vi när nästa smäll kommer kan sänka räntan flera procent.
Med budgeten låst och räntorna noll måste politikerna gå utanför huvudfåran och använda de medel som finns kvar. Arbetsförmedlingen har fått en ny fungerande ledning som kan flytta resurser till effektiva åtgärder vilket är viktigt men därutöver behövs ett mycket brett spektrum med satsningar utanför budgetens tvångströja på fler bostäder, miljonprogrammet, miljön och där statliga och kommunala myndigheters för höga krav på avkastning sänks.