Inspektionen för vård och omsorg (IVO) publicerade i höstas en rapport med rubriken ”Tar socialtjänsten sitt ansvar för barn och unga?”. Underlaget för rapporten är en granskning av 24 kommuner i Mellansverige. Granskningen har omfattat barnavårdsärenden, alltså ärenden som i högsta grad berör de allra svagaste i samhället, barn och unga.
IVO fann att i anmärkningsvärt stor utsträckning fanns allvarliga brister i socialnämndernas hantering av barnärenden. Ännu allvarligare är det givetvis att bristerna innebär att samhällets skyddsnät för barn och unga inte fungerar.
En av samhällets viktigaste skyldigheter är att skydda barn i nöd och om det inte fungerar får det svåra konsekvenser för barnen. Barnen har en okränkbar rätt att växa upp i en trygg och säker miljö, en miljö där de inte riskerar vanvård, misshandel eller övergrepp.
När en anmälan om att ett barn är i nöd kommer in, är det av yttersta vikt att socialnämnden reagerar och utreder skyndsamt. Det finns fyra särskilt allvarliga fall som vart och ett kräver att socialnämnden omedelbart agerar. De är
• Barn som misstänks ha bevittnat eller utsatts för våld.
• Missbruk hos vårdnadshavare eller barn/unga.
• Psykisk ohälsa hos vårdnadshavare eller barn/unga.
• Sexuella övergrepp mot barn eller av barn/unga.
I samtliga sådana fall kommer barnens särskilda skyddslagstiftning in i bilden, lagen om vård av unga (LVU). I LVU är det särskilt uttalat att barnens bästa alltid ska sättas först, barnen har en oavvislig rätt att skyddas och ytterst är det samhället genom socialnämnden som ska se till att barnen får det skyddet.
Det är därför det är så viktigt att utredningarna och åtgärderna sker så snabbt det bara går och att utredningarna har så hög kvalitet att de håller för förvaltningsrättens och kammarrättens prövning. Det är svåra utredningar att göra och de är ofta påfrestande för såväl socialsekreterarna som de inblandade parterna. De kräver stor kunskap och erfarenhet.
Det har visat sig att det finns problem med att få erfarna socionomer till arbetet med barnutredningar. Det är svårt att rekrytera och behålla erfaren personal med rätt kompetens. De problemen och svårigheterna drabbar ytterst barnen.
En undersökning vid högskolan i Gävle visade att en tredjedel av socialsekreterarna som arbetade med barnärenden var mellan 20 och 30 år. Nära var femte hade kortare tid i yrket än ett år och mer än en tredjedel högst tre år.
Så kan det inte fortsätta, åtgärder måste vidtas och ytterst är det politikens ansvar att komma tillrätta med bristerna. Ett ansvar som vilar tungt på varje socialnämnd.