Det var med stor sorg, men också en viss grad av förvirring, som jag tog del av resultatet av folkomröstningen i Storbritannien. En knapp majoritet av britterna vill lämna Europeiska Unionen och det är nu vad som sannolikt ska initieras. De populistiska argumenten tog mark tidigt och tycks ha burit hela vägen.
Jag har verkligen inte för avsikt att skriva någon på näsan, men kan ändå inte låta bli att undra om de som röstat för ett utträde verkligen inser vidden av beslutet. Det mesta pekar på att Storbritannien inte kommer att få särregler i stil med EES, som t.ex. Norge och Schweiz har, utan blir en stat vilken som helst, utanför.
Det är också värt att notera att en majoritet av Storbritanniens yngre befolkning röstade för att stanna kvar i unionen. Kanske just för att det rådande systemet tjänat de flesta av oss väl, men också för att utträdet kommer att få enorma konsekvenser för det som många av oss oroar oss mycket över, som tillgången till arbete, omsorgen om vårt klimat och så vidare. Givetvis kommer utträdet få konsekvenser för tillväxten, och därmed för jobben.
Vad som fick en majoritet av britterna - fler och fler ju högre ålder - att rösta för utträde (rädsla för fler migranter, drömmar om större självständighet eller fantasier om fornstora da’r?) så får det kostsamma konsekvenser. För oss alla, men högst sannolikt allra mest för Storbritannien.
Konsekvenserna för unionen som helhet är dock allt annat än försumbara. Storbritannien har varit en kraftfull spelare i samarbetet, men därutöver sätts nu den gemensamma spelplanen i gungning på fler sätt. Flertalet europeiska populistpartier, vädrar nu morgonluft och stimmar om folkomröstning.
Här hemma har SD länge tjatat om Swexit. Min enda undran är: vad löser utträden? Har inte historien med all önskvärd tydlighet visat att ensam INTE är stark? Att internationella utmaningar, som klimat och migration, tarvar gemensamma lösningar?
Det finns helt klart saker med EU som fungerar mindre väl, men fördelarna överväger helt klart nackdelarna. Det vet inte minst vi som någon gång varit involverade i internationella projekt, som t.ex. LEADER, där gemensamma resurser används för att förstärka lokala värden, som förenar oss alla i grunden.
Resultatet av folkomröstningen gjorde mig besviken, men inte modstulen. Jag kommer att fortsätta arbeta för ett starkt EU, som står på människornas sida, och tar vara på fördelarna med till exempel en gemensam arbetsmarknad och handelspolitik, men också solidariska lösningar för medmänniskor på flykt och ett klimat i kris.
Alternativet är så kallt, mörkt och egoistiskt.