Den politiska debatten är inte alltid ärlig. Det finns flera knep att ta till för dem som vill skaffa sig övertaget i en debatt. Ett lika klassiskt som oärligt knep är den så kallade Halmgubben.
Det är en debatteknik som går ut på att förvränga motståndarens ståndpunkt, teckna en karikatyr av motståndarens argument. Och sedan argumentera mot denna nidbild. Den som kan skräddarsy motståndarens ståndpunkt efter de egna argumenten har skaffat sig ett övertag.
Sällan har jag sett ett så tydlig exempel på halmgubbe som den som Eva Bofride knyter den 21 oktober när hon angriper en artikel jag publicerade här på ledarsidan två dagar tidigare.
Onsdagen den 19 oktober hade lag räknat upp ett antal argument om varför välfärdssektorn inte går att betrakta och behandla som vilken marknad som helst. Att den lämpar sig mycket dåligt för marknadskrafterna, där fri konkurrens är direkt skadlig. Bofrides svar bygger på vad jag förmodar är avsiktliga misstolkningar. Plötsligt blir mitt resonemang istället ett upprop om att driva alla privata aktörer ut ur välfärden. Det är inte min ståndpunkt. Det är Bofrides fantasier.
Jag tar gärna en debatt med Bofride om nödvändigheten av en vinstbegränsning inom offentligt finansierade verksamheter. Men det förutsätter att jag får göra det med egna argument och inte med ord som Bofride lägger i min mun.
Konkurrens på en fri marknad har tjänat mänskligheten väl, den bejakas i allmänhet av oss inom arbetarrörelsen. Men marknadens potential blir i välfärdssektorn ofta en förstörande kraft. I korthet beror det på att: 1, det är inte konsumenten som betalar, det är antingen ett försäkringsbolag (USA) eller det offentliga (Sverige).
Eftersom konsumenten fritt kan konsumera det någon annan betalar kommer kostnaderna skjuta i höjden. 2, detta förstärks av att konsumenten, har ett kunskapsmässigt underläge större än på andra marknader.
Den internationellt mycket ryktbara professorn i nationalekonomi Paul Krugman (USA), som både har hunnit med att vara rådgivare till president Reagan och tilldelas det så kallade Nobelpriset i Ekonomi (2008), har vigt en stor del av sin karriär åt att debattera sjukvård.
Krugman skulle helst skrota det amerikanska marknadsinfluerade sjukvårdssystemet och ersätta det av ett system som är inte bara finansierat av det offentlig utan där alla tjänster produceras i offentlig regi och där alla anställda av det offentliga.
Det skulle ge bättre sjukvård till ett lägre pris. Ta det inte från mig Bofride. Ta det från en som har tilldelats Nobelpriset.