I tisdags (den 24/4) kritiserar Eva Bofride på Gotlänningens ledarsida Socialdemokraternas vilja att reglera arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU genom att återinföra den så kallade arbetsmarknadsprövningen. En arbetsmarknadsprövning innebär att arbetstillstånd styrs bort från yrken med hög arbetslöshet till förmån för bristyrken.
Med vad jag förmodar var en stor portion ironi konstaterar Bofride att ”Vad (S) gör är alltid det rätta”. Bofride menar vidare att Socialdemokraternas linje är ett utslag av desperation. I sak har jag bara en kritisk synpunkt på Socialdemokraternas förslag och det är att arbetsmarknadsprövningen redan borde ha återinförts under nuvarande regeringsperiod.
Arbetsmarknadsprövningen var grunden i svensk arbetskraftsinvandring från det att den infördes 1968 till det att arbetstillståndssystemet avreglerades av Alliansregeringen i december 2008. Jag satt som LO:s expert i utredningen som hade i uppdrag att mejsla fram en ny lagstiftning som i praktiken flyttade ansvaret för Sveriges migrationspolitik till pizzerior, städfirmor och byggföretag. Migrationsverket roll i det nya regelverket vara att expediera arbetstillstånden. Inte kritiskt granska arbetsgivarens seriositet eller bakomliggande motiv.
Än idag är det för mig oklart hur en majoritet av Sveriges riksdag kunde tro att detta skulle fungera i praktiken. Att Sverige är enda land i västvärlden med denna ordning är dock inte förvånande, med tanke på den nyliberala linje som Reinfeldts regering höll. Många länder har studerat Sveriges arbetstillståndssystem. Alla har avfärdat det. Ingen har kopierat det.
Förändringen som Socialdemokraterna nu föreslår innebär alltså att Sverige får ett system för arbetstillstånd som liknar övriga länders inom OECD.
När arbetsmarknadsprövningen 1968 infördes var det av en enig riksdag. Alltså även med Centerpartiets uttryckliga stöd. Efter det har migrationspolitiken stöpts om flera gånger. Men alla regeringar, även samtliga borgerliga, har behållit arbetsmarknadsprövningen och den samhälleliga kontroll som den ger. I alla fall fram till det att Sverige fick sin första nyliberala regering i och med regeringen Reinfeldt, som inte bara privatiserade och sålde ut så mycket de hann. Utan också med hjälp av vice statsminister Maud Olofsson (C) så släppte staten på kontroll och ansvar även över arbetskraftsinvandringen. Och där är vi nu.
Den uppenbara frågan blir då inte om Socialdemokraterna alltid har rätt, utan vad är det som Maud Olofsson vet om arbetskraftsinvandring som inga tidigare borgerliga regeringar begrep, inklusive den Thorbjörn Fälldin (C) ledde. Eller kanske vad det är för fel på regeringarna inom OECD:s övriga 34 medlemsländer som inte ser det förträffliga i Sveriges nyliberala arbetstillståndssystem.