Decemberöverenskommelsen. Visst åter det som ett bra namn på en överenskommelse i en månad som normalt brukar präglas av förväntningar, glädje, givmildhet och ett rofyllt lugn. Men att döma av reaktionerna från delar av det politiska Sverige tillsammans med ganska många ledare och debattartiklar gick all förväntan över i besvikelse, ilska och upprörda demokratiska känslor.
Varför all denna upprördhet och demokratisk indignation och var kommer den ifrån? Ja, att den i huvudsak kommer från förbittrade och besvikna moderata politiker och ledarskribenter tycker jag är ganska klart.
Men varför är man så upprörd över att regeringen slutit en överenskommelse med den borgerliga alliansen, en överenskommelse som syftar till att också en minoritetsregering skall kunna styra landet? Jag tror att förklaringen är ganska simpel, man hade räknat med att Stefan Löfven skulle avgå och sedan släppa fram alliansen att bilda regering. Man räknade med att valets segrare skulle avgå för att låta de stora förlorarna komma tillbaka till Rosenbad. När så inte skedde utbröt den stora debatten med de kraftiga brösttonerna, i synnerhet från avgångna moderata politiker.
Nu är ofta det tyngsta argumentet man för fram att överenskommelsen är odemokratisk, att den inte respekterar folkets vilja och att den sätter riksdagen ur spel. Då måste man rimligen kunna dra slutsatsen att läget före överenskommelsen var bra. Ett parti deklarerade att man skulle fälla varje regerings budget om den inte överensstämde med Sverigedemokraternas politik helt oberoende om statsministern var socialdemokrat eller moderat.
Jag tycker att all denna upprördhet är i hög grad tillgjord, hade kritiken varit densamma om en borgerlig regering träffat samma överenskommelse med Socialdemokraterna? Det håller jag för osannolikt, istället tror jag att lovorden hade varit många och man hade prisat statsmannaskapet.
Hur hade reaktionerna blivit om det hade varit ett kommunistparti med lika många mandat som Sverigedemokraterna och en rent kommunistisk politik som hade tagit riksdagen som gisslan för att genomföra sin politik? Hade den moraliska och demokratiska indignationen nått samma höjder då?
Det tror inte jag men det vore ju bra om jag har fel. En del inslag i debatten menar också att oppositionen har kapitulerat helt och nu är dörren öppen för regeringsbudgetar med Vänsterpartiets prägel.
Är det inte dags att komma till sans, i alla fall i någon grad? Ett rent högerparti med invandrarfientlighet som huvudideologi har berövats ett dominerande inflytande. Är inte det bra?