Det finns rektorer men skolans viktigaste styrmedel är det goda pedagogiska samtalet, det som förs mellan lärare som kan sin sak. Lärare som samtidigt är psykologer, filosofer och som utför sina pedagogiska uppgifter med självförtroende och kärleksfull tillit till elever och kollegor. De är inga enkla handledare i bakgrunden.
Det är lärarna som våra politiker måste erkänna och vinna för sin politiska vision. Annars är det dömt att misslyckas och skolans framtid mörk.
Om vi på skolan åter ges möjlighet att föra våra pedagogiska samtal med grund i gemensamma demokratiska värderingar, kursplaner och kunskapsmål att hålla oss till, då ges grunderna för den likvärdiga skolan. Det är alltså lärarna som har möjlighet att återupprätta skolans likvärdighet inte politikerna.
Den likvärdiga och enhetliga skolan, för att utjämna sociala skillnader, det var den gamla socialdemokratiska kungstanken, en tanke som vi en gång alla ställde upp på därför att den var allas. Den tanken övergavs av 90-talets socialdemokrater.
Och den nya alliansregeringen (1992) var inte sen att utnyttja den ideologiska blottan. Nyliberalen och nobelpristagaren Milton Friedmans recept för skolan om ”skolkuponger” på en marknad gjorde man om till tanken att en skolpeng effektivare skulle kunna fördela resurserna för utbildning,
Allt blev till ekonomiskt marknadstänk och lämnade dörren öppen inte bara för kommunaliseringen av skolan utan också för fristående skolor. Men en friskola är egentligen bara vår gamla i grunden statliga skola, det är den som givit tusentals elever friheten att bli bildade medborgare inte bara utbildade för arbetsliv, utan bildade för ett rikare liv i vidare kulturell mening.
När utredningen, SOU 1992:94, presenterades under den talande rubriken Skola för bildning, lät sig många nöja i tron att bildningsidealen alltjämt skulle komma att gälla för den nya kommunala skolan; kultur och kritiskt tänkande fanns kvar som grundelement. Men det blev inte som det var tänkt, tvärtom bildningen som ideal sjönk ned under horisonten. En ökenvandring inleddes mot allt sämre mätbara skolresultat.
Den sociala fostran, byggd på en gemensam värdegrund med mål att fostra demokratiska medborgare, har glömts bort, men det måste åter bli den viktigaste uppgiften, särskilt med tanke på det mångfaldens samhälle som kommit att bli dagens verklighet.
Kunskap är naturligtvis viktigt och betyg fordras för att utvärdera utbildningsresultat. Men allmän bildning för djupare förståelse av olika kulturer och demokratifostran måste vara skolans viktigaste uppgift. På den grunden stod svensk skola en gång stark med social fostran och kunskap i rikt mått.