Den 24 november förra året meddelade regeringen en tillfällig omläggning av den svenska asylpolitiken. Den svenska lagstiftningen skulle tillfälligt anpassas till den lägstanivå som följer av internationella konventioner och EU-rätt.
Drygt 10 dagar tidigare hade regering beslutat införa ID-kontroller för kollektiva transportsätt till Sverige. Bakgrunden var en mycket kraftig ökning av antalet asylsökande till Sverige.
Efter förra årets sommar ökade antalet flyktingar som sökt sig till Sverige stort och bara under de två månaderna som föregick omsvängningen hade 80 000 personer sökt asyl i Sverige. Totalt under 2015 skulle Sverige komma att ta emot mer än 160 000 asylsökande.
Regeringens uttryckliga målsättning var att minska antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Man ville skapa en jämnare fördelning av asylsökande i inom EU. Den nya politiken var nödvändig. Men det som regeringen beskrivit som en tillfällig lag kommer visa sig vara allt annat än tillfällig. Det är ganska uppenbart att den restriktivare linjen kommer vara det nya normala för svensk flyktingpolitik. Det handlar inte om ett andrum. Utan om förändringar i världen.
Utan att vi i väst riktigt har uppmärksammat det har någon sorts internationell medelklass vuxit fram i den del av världen som vi vant oss vid att betrakta som ohjälpligt fattig och efter. Det är naturligtvis oerhört glädjande att sådant som vi tar för givet i form av familjeplanering, skolgång och sjukvård nu omfattar en majoritet av jordens befolkning.
Men den ökade köpkraften ger inte bara möjlighet till bättre avlopp och rinnande vatten, ökande fordonspark och bättre boende. Den innebär också resurser för ökad rörlighet. Att fly undan krig, konflikter och naturkatastrofer kommer för allt fler innebära att man väljer att söka sig längre bort än första bästa land. Förra hösten var det landet Sverige. Om Sverige vill undvika samma ansträngda läge som för drygt ett halvår sedan så är en återgång till det gamla asylsystemet en orimlighet. Det vet nog regeringen mycket väl.
Men man säger det inte. Och det utgör i sig ett problem. Av flera orsaker. Antalet människor på flykt i världen minskar inte bara för att vi drar ner på mottagandet.
Vi behöver snabbt formulera en ny politik för akut hjälp och utveckling i drabbade områden. Men också för att den osäkerhet som råder blir en hävstång för rasistiska krafter att ta spjärn med.
Arbetarrörelsen har inte råd att vänta med besked om ny asylpolitik. Det är rimligt att väljarna förväntar sig tydliga besked inför 2018 års valrörelse.