Nej, vi har ingen vattenbrist på Gotland. Generellt sett. Vatten må vara en bristvara på många platser på jorden. Men inte på Gotland. Sommarens uppmärksammade vattenbesparande åtgärder från regionens sida, med bevattningsförbud och trycksänkning, var nödvändiga.
Men en lokal brist i det kommunala vattensystemet är inte samma sak som generell vattenbrist. Nederbörden på Gotland ligger i snitt kring 60 centimeter per år. Det är vatten så det räcker.
Exakt hur mycket vatten det är kan vi kanske förstå genom att vi tänker oss hela Gotlands 3300 kvadratmeter stora yta täckt av 60 centimeter djupt vatten. Om vi sprider ut Gotlands cirka 60 000 personer stora befolkning jämnt över ön får alla en yta av 55 000 kvadratmeter täckt med 60 centimeter vatten.
Vi skulle hamna cirka 240 meter ifrån varandra. Så långt att det knappt går att skrika till varandra. Tänker er Gutavallens muromgärdade område. Med dryga halvmetern djupt vatten. Mer än så skulle vi ha per person. Nu ska ju vattnet räcka ett år. Och till alla träd, gräs och djur. Och till fiskarna i våra vattendrag. Jag vet det. Jag vill bara illustrera hur mycket vatten vi har. Per person.
Och att vår mänskliga aktivitet, hur mycket vi än duschar, dricker eller spolar hemma i våra lägenheter och hus inte kan orsaka vattenbrist i egentlig mening. Nederbörden över Gotland är två miljarder kubikmeter per år. Av det distribuerar regionen 3,4 miljoner kubikmeter i det kommunala vattensystemet.
Det är inklusive industrins storförbrukare Arla, Foodmark, Gotlands Slagteri och Cementa. Som tillsammans står för drygt tio procent av vattenförbrukningen. Av den dryga halvmeter nederbörd är det blott 0,9 millimeter som distribueras och förbrukas via det kommunala vattensystemet.
Jag vet inte om jag klarar av att göra det mer tydligt än så. Gotland har ingen vattenbrist. Punkt. Det vi däremot har är för små marginaler i det kommunala vattensystemet. Regionens politiska majoritet med Tekniska nämndens Tommy Gardell i spetsen har agerat rätt och rådigt. Det räddade oss i år. Vi kommer få leva med bevattningsförbud och avsaltning under många år. På sikt är det enda lösningen fler vattentäkter.
Regnvatten kommer så det räcker. En sådan utbyggnad tar tid. Det finns flera befintliga vattendrag som kan vara intressanta att (åter) ta i bruk. Men vi behöver också nya. Vattenfyllda kalkbrott kan vara lämpliga dricksvattentäkter.
Mycket troligt skulle kalkindustrin kunna vara Gotlands trumfkort i vattenförsörjningsfrågan. Det har vi kanske inte råd att tacka nej till.