Våra svenska myndigheter har alltsedan ämbetsverkens tillkomst haft stort förtroende hos det svenska folket. Det har hänt en del på förtroendefronten det senaste decenniet, förtroendet för exempelvis försäkringskassan och arbetsförmedlingen har rasat kraftigt. Den här artikeln ska dock inte hamna om just de myndigheterna utan om en helt annan, länsstyrelsen på Gotland.
Länsstyrelserna har, generellt sett, fört en ganska anonym tillvaro i länen, de har funnits där sedan lång tid, de har haft landshövdingar som kommit och gått.
En del landshövdingar har uppträtt som de statstjänstemän de är, andra har uppträtt som om de vore folkets företrädare, något de aldrig har varit och aldrig kommer att bli. Jag tror man kan säga att den allmänna uppfattningen har varit att länsstyrelsen är en myndighet man kan lita på, den har inga favoriter och ser till att hålla sig neutral.
Dessa faktorer har bidragit till förtroendet men förtroende är ingen lagervara utan i högsta grad en färskvara. Det tar tid att skapa ett förtroende men att rasera det kan gå på mycket kort tid.
Man måste kunna lita på en myndighet på samma sätt som man måste kunna lita på våra domstolar, såväl de allmänna domstolarna som förvaltningsdomstolarna. Av yttersta vikt är att myndigheterna, precis som domstolarna, kännetecknas av opartiskhet.
Jag jämställer myndigheten länsstyrelsen med en domstol. En domstol ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det är så grundläggande att det regleras i 1 kap. 9 § regeringsformen.
Det finns två sidor av bestämmelsen, en subjektiv sida som är hur myndigheten själv anser sig ha agerat medan den objektiva sidan är hur myndighetens agerande kan uppfattas utifrån.
Europadomstolen lägger störst vikt vid den objektiva sidan, det får inte föreligga några legitima tvivel om opartiskheten.
Domstolen har uttryckt det så här på engelska ”justice must not only be done, it must also be seen to be done”. Enkelt översatt “ rättvisa måste inte bara skipas, det måste också synas att den skipas”.
När det gäller länsstyrelsens agerande beträffande Natura 2000-områden på Gotland tycker jag att det har varit så märkligt att det inte längre går att bortse från tvivel om opartiskheten.
Länsstyrelsen anser uppenbarligen själv att den har agerat sakligt och opartiskt men det viktigaste är hur agerandet uppfattas utifrån. Den uppfattningen kan vara helt annan än länsstyrelsens egen.
När ett förtroende har förlorats tar det mycket längre tid att återställa det än det tog att förlora detsamma.