Bara drygt tre veckor har passerat sedan valet den 9 september. Redan nu börjar valanalyser presenteras. Gissningsvis kommer en hel del internkritik riktas mot Socialdemokraternas valrörelse. Gissningsvis kommer jag inte dela den kritiken. Årets valrörelse var min sjätte valrörelse som aktiv socialdemokrat. Och utifrån förutsättningarna den bästa. Och roligaste.
Interna valanalyser hos partier som antingen inte nått upp till förväntningarna, eller misslyckats fullständigt, brukar alla sluta i samma analys ”hade vi bara nått ut med vår politik – fått möjlighet att förklara den för väljarna - så hade vi gjort vårt bästa val någonsin”. Ofta betyder en sådan formulering att man är i otakt med väljarkåren men inte vill erkänna det.
Med det sagt finns det ändå frågor som jag hade önskat fått mer uppmärksamhet i årets valrörelse. framförallt önskar jag att vi i valrörelsen hade fått prata om modeller för politisk styrning. Jag vill inte bara prata om hur stor välfärden ska vara - utan också hur politikerna ska styra välfärden. Eller kanske framförallt - hur mycket politikerna ska styra hur välfärden utförs.
Decennier av avregleringar och marknadsanpassning har grundligt påverkat alla delar av välfärden – marknadens styrmodell har tagit över. Det kallas New Public Management. Som konsekvens är nu skolors, sjukhus och äldreboendens övergripande mål att hålla budget. Modellen innebär också att politikerna ser som sin uppgift att detaljstyra verksamheterna. Med bonusar och resurser toppstyrs och utvärderas till exempel sjukvården efter de mål som politikerna sätter upp – exempelvis antal höftleds- eller starroperationer. Vid fler än ett tillfälle har jag noterat att politiker bestämmer mätvariabler och mål som inte ger en rättvis bild av välfärdens kvalité - utan snarare syftar till att uppvisa framgång för politikerna lagom till nästa val. Styrningsmodellen lägger också en otrolig administrativ börda på välfärdens anställda. Allt ska mätas, rapporteras och utvärderas. Allt detta slukar naturligtvis gigantiska resurser. Men det finns alternativ. Socialdemokraterna har i regeringsställning börjat formulera en alternativ friare styrmodell. Där välfärdens anställda och deras yrkeskunnande och etik i högre grad styr välfärdens verksamheter. En styrmodell som bygger på tillit.
Jag tror inte någon utbildar sig till undersköterska eller lärare för att bli utvärderade och ifrågasatta av politiker. Jag tror att välfärden skulle fungera bättre och personalen skulle bli gladare av en friare modell för styrning särskilt om den också ger betydligt mindre byråkrati. Det var detta jag hade hoppats få berätta i valrörelsen.