I slutet av november ställde sig riksdagen bakom ramarna i regeringens förslag till statsbudget. Det beslutet möjliggör ytterligare miljarder till kommunerna och välfärden, till jobbskapande och trygghetsförsäkringarna, till polis och rättsväsende.
Detta samtidigt som arbetslösheten pressas ner och statsskulden är den lägsta på decennierna. Den stora knäckfrågan är och förblir hur vi ska fördela vårt växande välstånd rättvist. Inkomstförstärkningar för pensionärerna, studenterna, barnfamiljerna, och det som lever på försörjningsstöd är ett tydligt tecken på den fördelningsprofil som präglar budgeten.
Det är detta som är grunden i den moderna definitionen av trygghet. Trygghet dels för att polisväsendet är effektivt, brottsligheten pressas tillbaka och ordning råder på gatorna. Trygghet dels i bemärkelsen att välfärden är stark och ekonomin växer, i att skyddsnätet är finmaskigt och att arbetstagarens rättigheter värnas.
Därför är det en välkommen nyhet att ungdomsarbetslösheten är den lägsta på mycket länge. 90-dagarsgarantin, ett centralt socialdemokratiskt vallöfte i förra valrörelsen, framburet av den unga arbetarrörelsen, är nu infriad. På fem år har ungdomsarbetslösheten halverats. Det är, minst sagt, glädjande. Men samma rapport från Arbetsförmedlingen visar att förutsättningarna för unga som saknar gymnasieexamen fortfarande är tuffa.
Här krävs fortfarande starka insatser för att stärka vägarna till utbildning och arbete - också för de unga som saknar gymnasieexamen. Det är särskilt viktigt att motverka ungas arbetslöshet, både för att det är ett slöseri med talang och resurser när unga står utanför arbetsmarknaden, dels för att det kan lägga grunden för långa svårigheter med att få fäste på arbetsmarknaden.
I detta finns en tydlig politisk skiljelinje. Den förra borgerliga regeringen försvagade Komvux, och körde gymnasiets yrkesprogram på grund. Detta varvat med en generell underinvestering i framförallt utbildningssektorn ligger till grund för många av de klyftor vi ser på arbetsmarknaden i dag. I grunden handlar det om vår syn på samhället och på varandra.
Jag tror på ett samhälle som är tålmodigt och som ger chanser. Som ser varje människas potential och möjlighet att bidra - och som anpassar sig därefter. Som inkluderar och skapar utrymme för alla att delta.
Eller som en utskrattad gammal valslogan säger: alla ska med. Det behöver inte vara mycket svårare än så.