Aldrig har väl ett politiskt skede blivit så genomtröskat som det nu genomgångna. Och som efter långa och många turer resulterat i ett extraval. Långa och omständliga turer står säkert också framför oss. För att ta oss ur de låsningar, som uppkommit genom SD:s ultimatumpolitik, fordras att inget parti och inget block tillåter sig bli beroende av SD på det sätt som nu skett och som gjort det möjligt att fälla regeringen.
Med andra ord. Omtänk, är det som fordras. Stefan Löfven har haft en kungstanke redan från början, den att locka allianspartierna till samarbete. Visserligen ligger de flesta väljare i mitten, men den aggressiva strid om mittenväljarna var egentligen från början en fruktlös kamp. Med sådana motståndare som Annie Lööf och Jan Björklund har det inte kunnat bli framgångsrikt. Tankar går naturligtvis tillbaka till tider då Olof Johansson och Bengt Westerberg fanns på den politiska scenen.
Vad som nu fordras är att de politiska positionerna klarläggs. Sverige måste återfinna sin plats som lockande modelland i läget mellan socialism och kapitalism, det vill säga en demokratisk socialism utifrån de grundläggande begreppen, frihet, rättvisa och jämställdhet. Det skulle i långa stycken innebära en kraftfull uppgörelse med allianspartierna, det vill säga Löfven måste upphöra med sin lock- och pockpolitik och bestämma sig för en vänsterpolitik. Det handlar alltså om att bilda en vänsterallians som ett tydligt alternativ till den högerallians som nu står enad.
En vänsterallians existerar redan i princip. Socialdemokrater kan samverka med miljöpartister det vet vi nu. Vänsterpartiet skulle som nu samla de mer vänsterradikala väljarna och sedan inför kommande extraval söka en valteknisk samverkan med FI och därigenom skapa ett underlag för en stark vänsterregering. Alltså fyra partier: S, MP, V och FI i samverkan för ett ”nytt” samhälle.
I princip innebär det en slags utveckling mot ett tvåpartisystem liknande det som USA har, där nyliberala/konservativa krafter i en allians står mot demokratiska sociala krafter.
Skillnaden är den att ett europeiskt präglat vänsterdemokratiskt alternativ skulle bestå av partier som söker uppgörelse med den demokratisk/kapitalistiska ordning som kommit att prägla det västerländska samhället av idag och som uppvisar påtagliga svaghetstecken. Andra krisande europeiska länder skulle kanske förstå att den nyliberala eran är över.
Den demokratisk/sociala samhällsordningen fordrar en uppgörelse med kapitalismens avarter. Det trodde vi var möjligt en gång i tiden med hjälp av en stark socialdemokrati. Den styrkan måste nu återskapas genom samverkan. Det handlar, nu som då, om att hålla kapitalismen i strama tyglar och utveckla en ansvarstagande marknadshushållning inom social och demokratisk kontroll och som innebär en fördelningspolitik värd namnet.