Så mycket skrivs om klimatfrågan nu. Så mycket hopp ställs på högnivåmötet i Paris. Så stor risk för besvikelser – att inte nå så långt som krävs. De ofödda generationerna väntar långt där borta. Hur kommer världen att te sig när de blickar ut?
Det är ett jätteansvar som ligger på dagens beslutsfattare – men egentligen på oss själva. För varje människa är också beslutsfattare. Lösningen på klimatfrågan finns i vårt inre, som en artikel i tidningen Vi nyligen slog fast.
Att vårt individualiserade samhälle skapar ensamhet som leder till konsumtionsbehov. Det som brukar kallas tröstkonsumton. Att samhällen som nått en bra bit upp i en sorts utveckling skapar relation till saker i stället för till människor.
Vad leder det till? Att människan och dess samhällen tär på jordens begränsade resurser. De resurser som är gemensamma. Just det - gemensamma. I det ligger ett ansvar. I det ligger solidaritet.
Om konsumtionsnivån i Sverige skulle gälla för hela världen, krävs enligt Världsnaturfondens beräkningar 3,7 jordklot för att utvinna tillräckligt med resurser. För två år sedan var den siffran 3,4 jordklot. Det går åt fel håll – egentligen käpprätt åt hm, hm. För vi har väl bara ett jordklot, eller?
Människan, antingen hon lever i Sverige eller annorstädes, dras in i ett konsumtionsmönster som inte är hållbart. Ta bara den pågående julhandeln, som egentligen är förskräckande i ett globalt resursperspektiv. En effekt av allt detta är risken för stora klimatförändringar framöver, det vet vi. Men också att ändliga naturresurser riskerar att ta slut – natur, skogar och det som finns under jord.
Så, hur ser det ut när våra efterkommande tittar ut ur moderlivet? Lite ogästvänligt, måhända. Det vill väl ingen enda människa idag, egentligen. Alltså måste vi göra något åt den galopperande konsumtionen. Alltså måste varje människa ta sitt ansvar. Det börjar i det lilla. Det går inte att bara skylla på politiker, beslutsfattare, myndigheter och internationella organ. Hela vårt samhälle är ju uppbyggt från grunden och ger sedan mandat uppåt i nån sorts hierarki.
Klimatförändringarna är en terrorism som verkar långsamt – så uttrycktes det i en tänkvärd DN-artikel för ett tag sedan. Där påminner man om ett uttalande som gjordes 1961 av presidenten John F Kennedy, att varje invånare på denna planet måste begrunda en dag när planeten inte längre är beboelig. 54 år sedan och inte mycket har gjorts för att vårda vår lilla planet i Universum.
Och 1972 hade FN:s första miljökonferens i Stockholm som motto: ”Only One Earth - En enda värld”. Så är det ju. Ska det vara så förtvivlat svårt att förstå och sedan rätta och packa sig därefter?