Vi som följt Socialdemokraternas kongress på lite håll har sett en trevande kongress, men ändå med ett framtidshopp om att man ska fixa jobb och bostäder.
Det lär bli svårt för ett parti med knappt trettio procent av mandaten att genomföra detta. Inte minst så länge man är beroende av att allianspartierna håller borgfreden och inte låter SD styra med sina röster.
Positivt var också Stefan Löfvens tal som lät både säkrare och bättre. Bättre matchning ska ge 80 000 jobb, sa han under helgen och det är en bra början.
Däremot är jag mycket tveksam till att man sa ja till TTIP, det amerikanska handelsavtalet. I värsta fall ger det amerikanska företag rätt att stämma stater om de av olika skäl vill stoppa farliga produkter.
Man måste våga mer. Ska man fortsätta att sikta på medelklassväljarna eller ska man också ge de sämre ställda något? Förslaget om a-kassa är ett typiskt sådant exempel. Det är svårt att hitta någon som kan kommentera förslaget, men det jag hittat visar att man höjer taket ganska ordentligt. Vinnarna är de som hade mer än 19 000 i inkomst. För den som är långtidsarbetslös krävs det 24 000 för att få en förbättring. Varför får inte de lågavlönade också höjd a-kassa?
När jag var ung varnade man för tvåtredjedelssamhället som då fanns i USA. Idag är vi där. Vi har en hög arbetslöshet, osäkra anställningar och förorter och glesbygd där många känner sig svikna. Men de flesta partier siktar på väljare med välbetalda jobb och bra bostäder.
Den tredjedel som har det sämst ställt känner sig svikna av både politiker och fackföreningar. Räknas de? Det finns en orsak att SD växer och det stavas inte bara invandring. Det är människor som känner att de kommit utanför samhället, ofta genom arbetslöshet.
Till det ska läggas den förfallande moralen, inte minst när det gäller skattetrixande. Bonus, skattelättnader och förmånliga pensionsvillkor för högavlönade förstärktes av de åtta åren med borgarna då omfördelningen till dem som redan hade ökade dramatiskt.
Varför ska den lågavlönade då vara lojal och betala skatt? De lägst avlönade fick ändå del av ”koskitspolitiken”. När kon skiter på den rike stänker det på den fattige.
På Gotland har landshövdingens fest kritiserats så hårt för dess kostnader för regionen (150 000) så den drogs in.
Samtidigt ger man den nye regiondirektören 115 000 i månaden, logik? Visserligen en sänkning mot den förre, men ändå orimligt hög. Nu verkar det ha blivit så vant med höga löner att få reagerar över detta.
Ska vi få ett samhälle där de flesta har jobb de kan försörja sig på krävs det en tuff omfördelning av pengarna i Sverige.
Vågar S ta de besluten?