Euron var det största misstaget I Europas historia sedan 1930 talet. Det har kostat hundratals miljarder i bortfallen produktion, tiotals miljoner har kastas ut i massarbetslöshet, främlingsfientlighet frodas och hela generationer har fått sin ungdom förstörd med livslånga negativa följverkningar.
Alla prognoser om ekonomiernas utveckling anger att någon lösning på eurokrisen inte finns i sikte trots åratal av plågor. Att Sverige som nästan enda land gav medborgarna möjlighet att rösta om deltagande och en klar majoritet sa nej kommer att positivt påverka vårt land i decennier framöver.
Detta gjorde att vi klarat krisåren relativt hyggligt - inte regeringens ekonomiska politik.
På det stora ekonommötet i Boston analyserades framtiden av ledande amerikanska ekonomer (som tidigt varnat för Eurons farliga effekter). Inget ljus syns i tunneln utan Eurons djupa kris fortsätter. Enligt valutafonden (IMF) kommer trots det fallande oljepriset de flesta EMU-länder att fortsätta kräftgången med nolltillväxt.
Euron var inte bara fel lösning på Europas problem utan den åtstramning som tvingades fram av EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och regeringarna inklusive Reinfeldt /Borg, förvärrade problemen. Massarbetslösheten har blivit kronisk, inflationen ligger på noll, bankerna skakiga och räntevapnet är impotent.
Enda möjligheten är kanske massköp av amerikanska obligationer för att sänka eurokursen och göra exportindustrin hyggligt konkurrenskraftig. En annan att avskaffa alla eurosedlar och mynt. Bankens senaste drag med att trycka mera pengar är osäkert och kommer åratal för sent.
I ett sådant här katastrofläge måste man fråga sig hur den politiska idiotin kunde ta över ekonomisk klokskap så att man införde EMU.
I Sverige försökte statsministern Göran Persson med stöd av näringsliv, moderaterna och folkpartiet och en rad ekonomer och fackliga ledare föra in Sverige i detta katastrofområde. De satsade all sin prestige och lyckades få med sig miljoner vanliga väljare.
Nu ägnar sig ju Göran Persson åt att hugga den nuvarande regeringen i ryggen. Men för tio år sedan hindrade en majoritet inom sossepartiet honom från att närmast begå euro-harakiri. 10 000-kronorsfrågan är hur så många erfarna ekonomer vid universitet och organisationer - ställda inför sitt livs viktigaste utmaning - så kapitalt kunde göra fiasko?
Hur kan man någonsin lita på personer som totalt misslyckades inför sitt livs viktigaste fråga? Ändå sitter de nu oblygt i orubbat bo i partiledningar, regeringar och i TV-rutorna.