Förslaget att förbjuda tiggeriverksamheten i Visby under sommarmånaderna har väckt en del frågor. Man kan inte säga nej till en människa som hamnat i nöd. Vi måste alla hjälpas åt och bidra med det vi kan. Det ska inte spela någon roll om man är född i Sverige eller inte.
En vanlig dag på stan: Man kommer ut från affären med den nya mattan i en stor rulle under ena armen.
Kvinnan sitter precis i hörnet vid utgången, hon har både byxor och kjol på sig. Några tidningar att sitta på. Folk går förbi, med händerna dignande av inköpta varor. Kvinnan sitter hopkurad med händerna framsträckta.
Hon är en tiggare, man ser dem snart överallt. De stör tillvaron, påminner om fattigdomen och orättvisorna.
Man håller stadigt i den hoprullade mattan. Den är väldigt tung och man får dåligt samvete vid tanken på alla tusenlappar den är värd. Man skulle förstås kunna ge ett bidrag till den där kvinnan.
Men man har ju inga småmynt i fickan och det är fullt upp med att bära mattan.
En del förbipasserande nickar vänligt, i andras blickar syns ett förakt: Stick härifrån, skaffa dig ett arbete. Som att de frivilligt väljer att tigga istället för att jobba. Vem vet hur det ligger till egentligen, undrar man.
Och av alla människor som har det svårt varför hjälpa just den här när det finns så många andra som har det väldigt mycket värre. Som är på flykt, som har varken vatten, mat eller bostad. Som svälter, misshandlas och utnyttjas. Som lever i fångenskap utan makt att kunna påverka sin situation. Så varför ska man hjälpa just den här frågar man sig?
En äldre herre med käpp krånglar fram plånboken och får tag i en slant. Kvinnan ler ödmjukt och tackar. Hon har dåliga tänder. De är gråduskiga och flera gluggar blir synliga när hon ler.
Det finns många fördomar och de är ofta grundade på okunskap. Fördomar som lätt kommer till uttryck som avundsjuka och förakt. Upplysning är motkraften till det, information och insamlande av fakta.
Men varför hörs inte de rösterna? Varför rapporterar media så sällan om den positiva och mångfaldigande aspekt invandringen har för vårt land? SD har nu blivit Sveriges tredje största parti. Det är som att politikerna har misslyckats med att integrera svenska folket i vår humana invandringspolitik.
Fattigdomen har olika ansikten och visar sig överallt i världen. På utlandssemestern vänjer man sig snabbt med alla framsträckta händer och tiggeriet är en självklar del i stadsbilden.
Nu är den ett faktum även här. Och vi måste kanske vänja oss vid tiggarna som helt stilla sitter utan för butikerna och tar emot pengar.
Egentligen är det ganska enkelt. Det är bara att lägga en krona i den där pappersmuggen eller låta bli.