I det tysta pågår viktiga handelsförhandlingar (TTIP) mellan EU och USA. Läckor visar att viktiga värden står på spel. Initiativet togs av näringslivets lobbyister som nu gömmer sig i bakgrunden.
Debatten löpte amok kring julen 2013 då näringslivet hävdade att miljoner jobb skulle skapas om man tog bort säkerhetskontroller för varorna.
Nu har dessa de värsta avarterna i debatten tystnat och viss enighet råder om att eftersom frihandel redan finns för de flesta produkter kan TTIP bara ha ytterst svaga effekter på ekonomin.
Handel innebär ju att produktion som kräver mycket arbetskraft slås ut. Ökad handel leder till färre jobb och arbetslösheten kan bara hållas nere om de som förlorar jobben får nya chanser och ny utbildning.
Det allvarliga är att i de slutna förhandlingsrummen riskerar fundamentala värden för alltid försvinna. Företagen kan tillåtas stoppa demokratiska beslut. Detta visas i en rapport till LO-kongressen ”Modellen som klev ut genom ett fönster – om globaliseringen och den svenska modellens framtid”. Där står att i ett TTIP kan demokratiskt valda regeringars beslut underordnas privatföretags vinstintressen.
Regeringen vill ha ett avtal men den måste besinna sig och inte acceptera vad som helst.
Nobelpristagaren Joe Stiglitz har riktat ytterst allvarlig kritik mot den här typen av handelsavtal. Enligt honom arbetar den amerikanske chefsförhandlaren inte på folkets uppdrag utan utifrån läkemedelsindustrins vinstintressen. Avtalet kommer enligt Stiglitz att leda till att bara de dyraste medicinerna och inte de billiga men lika effektiva kommer att få säljas på apoteken.
Med ett TTIP-avtal skulle vinsterna för industrin öka kraftigt på bekostnad av ökade kostnader för samhället och de sjuka. Inte bara i USA utan också i Europa och i hela världen.
Stiglitz sammanfattar ” alla kommer att förlora i form av sämre hälsa och för tidig död.”
I Sverige brukar några hävda att då hemlighetsmakeriet leds av Cecilia Malmström ska vi inte oroa oss. Men verkligheten är ju den motsatta. Hon förstod aldrig riskerna med euron eller med att släppa tjänsterna utan kontroll, misslyckades som ansvarig i EU med flyktingpolitiken och var ju som kommissionär ansvarig för EU:s totalt misslyckade politik under krisåren.
Med sådana brister i bagaget hos kommissionären är det svårt att tro på ett demokratiskt rimligt avtal. Det inser också ledarna i Bryssel som försett henne med en mer kompetent övervakande kommissionär. Frågan är dock om detta räcker när näringslivet kan spendera många miljarder på att försvaga demokratin.