Ekonomer, högerdebattörer och borgerliga politiker vill ha marknadshyror för hyresbostäder för att minska bostadsbristen. Förslaget är inte nytt och har historiskt också prövats vid några tillfällen. Resultatet har alltid blivit att man tvingats reglerat upp bostadsmarknaden igen, då marknadshyror inte löser problemet och dessutom ställer till med en massa fler problem.
Tanken med marknadshyror är att den som för tillfället är villig att betala mest i hyra skall få hyra bostaden. Det skulle i sin tur enligt teorin innebära att hyresvärdarna vill bygga nya bostäder för att tjäna mer pengar. Problemet med det tänket är att det finns en gräns för hur många nya bostäder som kan byggas utan att efterfrågan och priset sjunker. För att en oreglerad bostadsmarknad skall fungera måste det finnas en efterfrågan och en efterfrågan på bostäder kräver bostadsbrist.
Så om marknadshyror skulle införas blir bostadsmarknaden som leken ”hela havet stormar”. När musiken tystnar finns det någon utan stol, eller bostad i det här fallet. Om vissa bostadsområden helt plötsligt blir attraktiva höjs hyran vilket kan tvinga andra hyresgäster att flytta.
Vi som var med på den tiden då det fanns fastighetsskatt känner igen problemet. Människor som köpt sina fastigheter när de hade råd med dem, blev tvingade att flytta för att deras fastighetsskatt sköt i höjden på grund av att grannfastigheten plötsligt blivit köpt för en stor summa. Det märkliga är att de som förespråkar marknadshyror är de som var de största motståndarna av fastighetsskatten, av just den anledningen att den tvingade människor att flytta.
Kan skillnaden vara vem som tjänar respektive förlorar på reformen? Den gemensamma nämnaren är fastighetsägaren. Fastighetsägare förlorade på fastighetsskatten och fastighetsägare tjänar på marknadshyrorna. Ett bättre förslag som skulle göra verkan är att bygga bort bostadsbristen, men det kan påverka fastighetsägarnas inkomster negativt vilket inte borgerligheten vill kännas vid.