Med den socialrealistiska boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk kommer en obehaglig och dold sanning upp till ytan. 1,5 miljoner svenskar (SCB), varav majoriteten kvinnor, riskerar att hamna i en fattigfälla som är svår att ta sig ur.
Man kan förledas att tro att fattiga i Sverige är uteliggare, missbrukare eller nyanlända asylsökande. Men en ökande del av de fattiga är helt vanliga svenskar som av olika anledningar har fallit mellan maskorna i det sociala skyddsnätet. Orsakerna kan vara flera, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller helt enkelt bara otur. Att vara fattig kanske inte syns, få vill öppet säga att de är utan pengar. När andra tar semester på annan ort oroar de sig om de har pengar till månadens slut.
Att inte kunna betala hyran eller ha råd med mat, att inte ha råd att gå till tandläkaren, sitter inte bara i plånboken det sätter sig på hjärnan och den utsatte mår psykiskt dåligt, vilket ännu mer försvårar att komma ur den nedåtgående spiralen. Att inte kunna delta i sociala aktiviteter ökar isoleringen. Man beräknar att var sjätte överskuldsatt har försökt ta sitt liv.
I boken är det en medelklasskvinna, Beata, som missar att sjukanmäla sig och får därför inga pengar från Försäkringskassan, trots att hon ligger på sjukhus. Då hon är egenföretagare uteblir också inkomsterna från företaget.
Tumskruvarna dras åt och den negativa spiralen leder henne från personliga lån till Kronofogden och till sist Soc. Men då har hon tvingats avyttra alla sina ägodelar av värde och tvingats att avveckla sitt företag, det företag som hade kunnat få henne på banan igen.
Många är misstänksamma mot fusk med sociala bidrag. Det finns en misstro mot människor ”som inte kan rycka upp sig”. Fattiga genererar inga pengar, det gör däremot Rot och Rut och många tror att det är lösningen på de fattigas problem. Men som i Beatas fall hade det varit bättre att låta henne behålla sitt företag och med det bitvis kunna ta sig tillbaka till ett eget liv med en egen ekonomi. Men idag fungerar systemet inte så. Först måste man ner i gyttjan innan man ens kan förvänta sig den minsta hjälp. Och då är självkänslan redan utraderad och möjligheten att ta sig upp igen mycket mindre.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uttalade sig 24/8 i TV4 där hon oroade sig för de ökande klyftorna. Är man sjuk ska man få hjälp av sjukförsäkringen, sa hon.
Nu räcker inte ord, massor av människor lever i fattigdom och får, som Beata, leta lågpriskakor för en tia för att tillfälligt stilla hungern. Lite orolig blir man också när finansminister Magdalena Andersson nöjt säger att vi ”bara” har 6,2 procent arbetslöshet. Det är inget att yvas över, bland dem finns det tusentals svenskar som kämpar för att klara dagen. Det måste göras något nu.