Efter förra partiledardebatten i SVT var jag riktigt besviken. Dålig disciplin på partiledarna som mest pratade i munnen på varandra, och en programledarduo som inte klarade av att få tyst på de som inte hade ordet.
Den som hölls i söndags gjorde mig inte mindre besviken. Underhållningsvärdet för de som vill se verbala slagsmål var högt, men för oss som vill se och höra hur de utmaningar som landet står inför ska tas ann fick tji. De som ville ha snabba korta och slagfärdiga rubriker fick sitt lystmäte, men det ger inga djupa politiska insikter.
Visserligen var disciplinen hos partiledarna mycket bättre, men långt ifrån bra. Vissa av dem som inte hade ordet hade svårt att hålla tyst. Emellanåt var det också svårt att veta vem som hade ordet då programledarna verkade ha somnat.
När partiledarna fick prata ostört var de emellertid rörande överens om det mesta. Man var överens om vilka utmaningar som finns och man var överens om vilka åtgärder som ska till. Visserligen är man lite osynkroniserade om exempelvis hur många nya poliser det behövs, men skillnaden är marginell.
Det enda som återstår att bli överens om är hur man ska kunna göra allt det som man är överens om. Genom att satsa de pengar som finns och de som tillkommer genom högre skatter, eller genom att satsa de pengar som finns men minskar och samtidigt sänka skatterna.
Två frågor stack ut där det finns stora skillnader. Vinster i välfärden och svenska arbetares lönenivå. Regeringspartierna och en övertygande majoritet av befolkningen är överens om att det behövs begränsningar av vinsterna i välfärden.
Skattepengar ska inte kunna förpassas till välfyllda konton i skatteparadis samtidigt som elever i den skola som riskkapitalbolaget äger måste panta burkar för att kunna köpa skolmaterial.
Borgarna, Sverigedemokraterna och kapitalstarka välfärdsoligarker som bara ser till sina vinster är emot all form av begränsning av vinsterna. Enkla jobb för att få personer med låg utbildning i jobb vill alla partier se.
Medan de rödgröna partierna vill skapa lösningar med en lön de anställda kan leva på, vill de borgerliga med olika varianter sänka ingångslönerna för diverse grupper som ändras genom åren. Kvinnor, ungdomar eller personer med invandrarbakgrund har alla varit föremål för borgerlighetens låglönetankar.
För sänker man för några blir även många andra drabbade. Helt enligt de marknadskrafter som borgerligheten vanligen hyllar, men vägrar erkänna, just när det gäller löner.
Så här står vi väljare och har att välja mellan de förslag som är vi anser mest trovärdiga. Kan satsningarna alla är överens om göras samtidigt som skatterna sänks med mer än 50 miljarder, eller behöver vi höja vissa skatter? Kan vi skapa arbeten med lön som man kan leva på eller måste vi alla riskera sänkta löner?