Ökande inkomstskillnader i världen har fått allt mer uppmärksamhet under de senaste åren. Inte minst efter att IMF (Internationella Valutafonden) och OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) vid ett flertal tillfällen under de senaste fyra åren varnat för konsekvenserna av ökad ojämlikhet.
Särskilt IMF fick stor uppmärksamhet för en rapport som presenterades i februari 2014 där organisationen slog fast att tillväxt och stabilitet är sammankopplat med ekonomisk och social jämlikhet.
Jämlikhet är alltså en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inkomstutjämning via skattesystem och offentliga transfereringar leder inte till lägre tillväxt. OECDs oro har sin grund bland annat i de ekonomiska sparpaket och neddragningar som flera av världens rika länder såg sig tvungna att genomföra i kölvattnet av 2008 års finanskris.
Bland ekonomer finns det flera som menar att ökade sociala klyftor utgör förklaring både för Donald Trumps valframgång och för Storbritanniens förestående utträde ur EU till följd av folkomröstningen den 23:e juni förra året. Nedskärningar i offentliga trygghetssystem leder till instabilitet och lägre ekonomisk tillväxt.
Det är visserligen starka argument för ökad ekonomisk utjämning. Men går ökade klyftor att förhindra? Den serbiskfödde, numera amerikanske, nationalekonomen Branko Milanovic har ägnat de senaste 30 åren åt att studera ojämlikhet och inkomstklyftor.
Hans slutsats är att inkomstklyftor är cykliska. De uppstår i samband med stora teknikskiften, som till exempel industrialiseringen på 1800-talet och dagens globaliseringsvåg.
Skiften som ger kapitalägare möjlighet till stora övervinster samtidigt som de breda folklagren kan få se sina livschanser krympa när jobb och försörjning försvinner. Med social oro som följd. Milanovics forskning visar också att perioder av ökade klyftor så småningom vänder och klyftan krymper. Historiskt sett har det ofta skett genom krig, katastrofer och kriser. Där ett lands hela befolkning kastas ner i armod. Där även den som tidigare varit rik blir fattig. Det är en klen tröst för ett land som Sverige med OECDs snabbast växande inkomstklyfta.
Sammantaget innebär det här att svensk arbetarrörelse, vars övergripande målsättning kan sägas vara att hålla ojämlikheten så låg som möjligt, har starkt stöd för sina strävanden bland världens ledande ekonomer.
Men också att klyftor inte försvinner genom fördömanden utan genom aktiv politik. Arbetarrörelsen behöver ett mer samlat grepp kring åtgärder för minskade klyftor.