Ojämlikheten ökar i nästan alla landets kommuner, kunde vi läsa förra veckan. De ekonomiska klyftorna växer i alla landsändar. Det är nedslående och sorglig läsning.
Det här ju snarare ett tecken på en trend vi sett under de senaste decennierna i Sverige. Klyftorna ökar snabbt, och det ökar mer än i många andra västländer. Detta fräter på tryggheten och på tilliten i samhället. Om man får tillåta sig att vara lite drastiskt, finns det nog ingen viktigare politisk fråga att adressera under de närmaste åren som ojämlikheten.
För oavsett vilken dagspolitisk fråga som diskuteras är ojämlikheten den kontinentalplatta på vilket allting vilar. Otryggheten i våra förorter och på glesbygden exempelvis. Det är ekonomisk utsatthet och oro som skapar en rekryteringsbas för de organiserade brottslingar som nu drabbar samman i våld och dödsskjutningar. Vi behöver naturligtvis öka de polisiära resurserna och stärka rättsväsendet, men vi behöver också möta den ekonomiska ojämlikheten och den sociala oron. Vad gör det med ett bostadsområde eller en ort när arbetslösheten är på tok för hög och medelinkomsten för låg? Vad gör det med ett område när skolan sviker sitt kunskapsuppdrag och inga fritidsaktiviteter står till buds? Både forskningen och expertisen är överens. För att knäcka otryggheten krävs investeringar i polis och rättsväsende – och i sociala insatser.
Välfärdspolitiken är en annan fråga som kan ses ur den växande ojämlikhetens lins. Vilka barn är det som halkar efter när kunskapsresultaten sjunker? Framförallt är det barn till nyanlända och barn till föräldrar som saknar högre utbildning. Det är oacceptabelt i ett så förmöget land som Sverige.
Här har marknadiseringen av välfärden och den tilltagande segregationen en stor del av skulden. Vi måste täppa igen de hål genom vilka skattepengar försvinner ur välfärden. De skattepengar som vi gemensamt arbetat ihop till välfärden ska under inga omständigheter gå till övervinster som hamnar i enskildas fickor. Det är oförenligt med en jämlik samhällsmodell.
Socialdemokratins samhällsbygge har alltid vilat på plikt och rätt. Som medborgare i ett samhälle har du skyldigheter gentemot din nästa och gentemot det gemensamma. Att betala skatt, att följa lagar och regler och att arbeta efter förmåga. Men framförallt har du vidsträckta positiva rättigheter. En generös och solidarisk välfärdsstat. Robusta trygghetssystem. Ett skyddsnät som är finmaskigt och fångar oss när vi vacklar. Ett samhälle präglat av omsorg och gemensam tillit. Plikten tätt sammanflätad med rätten. Våra skyldigheter som förutsättning för att samhället håller samman.
I det jämlikhetsprojekt som vi socialdemokrater vill verka för kommer allas våra insatser att krävas – som medborgare och som medmänniskor.