Hatet har skördat många offer den senaste tiden. Dels i pågående krig och konflikter, dels i massakern på HBTQ-personer i Orlando, dels i mordet på den brittiska parlamentarikern Jo Cox.
Det är lätt hänt att så väl tappa modet som att hemfalla åt enkla lösningar. Jag kämpar själv för att hålla huvudet kallt, men hjärtat varmt.
Självklart går också tankarna tillbaka till 2003, en folkomröstning i Sverige och hur en av arbetarrörelsens stjärnor - Anna Lindh - togs ifrån oss alldeles för tidigt, på ett vedervärdigt vis. Likheterna med det som nu drabbat Jo Cox familj, men också hela det demokratiska systemet, är slående.
Det som skedde i Orlando fyllde många av oss med fasa. Människor - vars enda ’förseelse/synd’ var att leva och älska i frihet, blev brutalt mördade. Från många håll fördömanden, men tyvärr också rekommendationer om att HBTQ-personer borde dämpa sig. Mitt enda svar är: Nej! Ingen ska dämpa sig eller behöva vara rädd att visa sina känslor offentligt.
Så väl ifråga om Orlando som Jo Cox måste alla vi som tror på frihet och öppenhet hålla emot de krafter som ropar på begränsningar av mänskliga rättigheter och hävdar att det är den som blir utsatt som borde passa sig och inte ’provocera i onödan’.
Vi lever i ett demokratiskt samhälle. Det förpliktigar. För oss alla. Vi måste - precis som många av oss uppmanade till efter Bryssel- & Paris-dåden - i möjligaste mån leva vidare som förut.
Vi får inte falla till föga för ropen om begränsningar, utan fortsätta främja frihet och öppenhet. Faller vi till föga, går vi i ledband på de som hatar och hotar. Det hänger på oss att visa på motsatsen: att störst av allt är kärleken!
Vi får inte heller vara naiva, saker och ting ska kallas vid sitt rätta namn. Det som skedde i Orlando var ett hatbrott, ett terrordåd. Att hetsa mot muslimer i allmänhet för att terroristen svurit trohet mot IS, löser ingenting. Jag vill avsluta den här texten med ett citat av Brendan Cox, änkling efter mördade Jo Cox (egen översättning):
’hon hade önskat två saker över allt annat just nu, det ena är att våra två högt älskade barn ska överösas av kärlek, det andra är att vi alla förenas i kampen mot det hat som dödade henne. Hat har ingen trosbekännelse, ingen ras eller religion. Det är förgiftande.’.
Enklare, eller för all del svårare, är det inte. Vi måste fortsätta älska, och främja allas frihet. Endast så kan vi betvinga hatet.