Den varma sommaren, med rekordtemperaturer inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa, har gett klimatfrågan ny skjuts. Ingen kan med säkerhet veta hur stor del av rekordvärmen som beror på naturliga temperaturvariationer och hur stor del som är en direkt effekt av människans utsläpp av koldioxid och andra så kallade växthusgaser. Men det spelar egentligen mindre roll. Vi kan betrakta forskarkåren som enig i frågan om människans påverkan på klimatet – den är verklig och den riskerar livsbetingelserna för allt levande.
Nu senast var det Vetenskapsradion i SR P1 som rapporterade om den svenske klimatforskaren Johan Rockström som tillsammans med ett tiotal internationella klimatforskare varnar för att växthusgaserna i atmosfären riskerar att passera en tröskel där naturen inte längre dämpar temperaturökningarna utan istället förstärker klimateffekten. Vi kan alltså vara på väg in i den varmaste perioden på drygt 1 miljon år. En stor ekologisk katastrof där stora delar av jorden i praktiken skulle bli obeboelig. Och är det inte klimatet så är det enorma mängder plast i havet som hotar allt marint liv. Den som tar del av nyhetsflödet möts av alarmistiska budskap.
Jag känner och ser att oron föder engagemang. Fler cyklar och låter bilen stå. Många vill göra mycket och det mesta är bra. Men inte alltid. Svaren finns inte alltid i det som ligger inom det egna synfältet. Ta plastkassar som exempel. Det bör vara helt uppenbart för alla att svenska plastkassars bidrag till plastbergen i våra hav är helt obefintlig.
Upp emot 90 procent av avfallet från svenska hushåll återvinns i form av material- eller energiåtervinning. Plasten i våra världshav kommer istället från fattiga länder i Asien. Länder utan återvinning eller sophantering. Där sopor läggs på öppna högar eller dumpas i floderna. Med hjälp av blåst och regn letar sig plasterna ut i havet och in i ekosystemen.
Den enskilde kinesiske medborgaren kan inte lastas för brister i sophanteringen. Lika lite som jag kan ta åt mig äran av det svenska systemet. Jag kan bara glädjas åt att alla problem tycks gå att lösa. Och att bra lösningar går att sprida. Särskilt eftersom lösningarna handlar mer om system än om individers beteende. Samma sak gäller klimatet och koldioxidneutrala energilösningar. En tvättmaskin som står och surrar i Sverige går nästan uteslutande på koldioxidneutral el. I Kina kommer två tredjedelar av elen från kolkraft. Det är ett resultat mer av medvetet samhällsbygge än enskilda individers beteende.
Medvetet långsiktigt samhällsbygge gör större nytta för miljön än en tygkasse i ekologisk bomull. Tänk på det nu i valtider.