I måndags under regionfullmäktige var det krig om HSN:s, hälso- och sjukvårdsnämndens, underskott. Från höga borgerliga politiker fick vi höra att nämnden inte kunde få någon rätt att göra underskott då principen är att hålla budget, oavsett varför underskotten har uppkommit. Och utan att reflektera över att den gotländska sjukvården är underfinansierad med 200 till 300 miljoner kronor. Beslutet tas också trots att möjligheten för nämnden att rätta till ekonomin på de sex veckor som är kvar av året är lika med noll. En besparing på 35 miljoner kronor skulle kraftigt försämra hälso- och sjukvården fram till årsskiftet, och orsaka stort lidande för de som blir sjuka.
Man skulle kunna förvänta sig att de borgerliga ledamöterna av nämnden skulle ha en uppsjö besparingsförslag när HSN hade sitt möte i onsdags. Men så blev det inte. I nämnden är nämligen ledamöterna helt överens oavsett partifärg. Där råder fred, i motsats till i fullmäktige. Uppenbart lever de borgerliga fullmäktigeledamöterna och deras kamrater i nämnden i helt olika verkligheter. En verklighet där ekonomin är gud och en där gotlänningen är viktigare. Visst, det är viktigt att det finns pengar för att kunna ge gotlänningarna den vård de behöver, men med en prognos för hela regionen på över 200 miljoner kronor i överskott för 2018 är det inte pengar som saknas. Det är något annat man vill få uppmärksamhet för. Signalpolitik där man vill visa vart skåpet skall stå, utan eftertanke om vad det innebär för framtiden. För nu är det verkligen upp till bevis för den nya alliansminoriteten som på eget initiativ höjt ribban till nivåer som det är tveksamt om de själva når upp till.