Gotlänningens Eva Bofride tycker att krav om landsbygdspolitik inte bara ska ställas på Centerpartiet. Det tycker jag också. Det är bra om landsbygdsfrågorna får en mer framskjuten roll generellt i politiken och det uppfattade jag som huvudbudskapet i Ingrid Thunegards debattartikel i tisdags. Förhoppningsvis kommer vi att få se många idéer och synpunkter i den frågan framöver. Flera av våra folkvalda medverkar ju rätt regelbundet på ledar- och insändarsidor och i sociala medier. Det viktigaste är att inte frågan glöms bort. Vad gör regionen till exempel för att påverka Trafikverket som avser att på många håll släcka ner belysningen längs de statliga vägarna på ön?
På tal om det tror jag, i motsats till GA:s Mats Linder, inte att det är ointressant vilken bakgrund en partiledare har. Jag tror visst att en välbärgad bakgrund kan leda en person till starkt rättvisepatos och rentav vänsteråsikter. Det finns en hel del exempel på det i arbetarrörelsens historia. Men en överrepresentation av personer i en partiledning från orter och kommuner där det är som tätast mellan höginkomsttagare får lätt följder i politiken. Det märkte, för att ta ett närliggande exempel, Gotland och många andra fattiga landsortskommuner som fick vänta till i år på en efterlängtad ändring i skatteutjämningssystemet. Det färdiga förslaget försenades ett år av den förra regeringen eftersom moderaterna blockerade frågan tills de fick igenom ett extra miljardbidrag till de mest välmående kommunerna. Försök inte inbilla mig att det är en ren slump att det är moderater som leder de kommunerna.