Ja, vad händer nu, när Landsbygdsriksdagen på Gotland är avslutad. Ett arrangemang som organisationskommittén på Gotland kan vara mycket nöjda med. Två års förberedelser för tre dagars konferens. Det är vad som krävs för att 720 deltagare skall åka hem nöjda och glada och entusiastiska. Nu börjar förberedelserna för nästa Landsbygdsriksdag i Örnsköldsvik 2018.
Vartannat år fokus på landsbygden. Men däremellan då?
Nåt drag i debatten om landsbygden finns inte. De politiska partierna är anmärkningsvärt passiva även om man skulle kunna förvänta sig mer av några riksdagspartier. Vad beror det på? För fortfarande bor ju en majoritet på landsbygd. Och 98 procent av Sveriges yta lär vara landsbygd/natur. Vilken potential för de politiska partierna att ta till vara. Och så gör man inte det. Kan nån förklara vad det beror på?
Det sker faktiskt mycket positivt i många landsbygder. Här på Gotland främst genom de nio utvecklingsbolagen, men också genom många ideella föreningar – hembygdsföreningar, bygdegårdsföreningar, idrottsföreningar, kyrkan och många fler. För att inte tala om enskilda kämpar som Lisa Blochmann på Fårö, hon som fick Hela Sveriges Landstipendium på 35 000 kronor i söndags. Det behövs många Lisor. Och dessa Lisor måste få än mer stöd och uppskattning på hemmaplan.
Politiken hakar inte på den potential av väljare och utvecklingsmöjligheter som finns på landsbygden. Visst är det märkligt.
Men det kanske finns någon förklaring. Kom igen då och berätta till exempel här på sidan om ni partiföreträdare tycker att landsbygden är viktig och vad man vill göra konkret.
Och vad tycker kommunledningen? Jo, man tycker säkert att landsbygden är viktig, men hur visar man det konkret i handling?
Gör man inget annat än drar ner på samhällsservice så signalerar man att landsbygden inte är intressant att satsa på fullt ut. Blir man inte tydlig och konkret i att landsbygden är viktig för samhälle och människor, ja då fortgår urbaniseringen. Människor tvingas flytta, ofta mot sin vilja. Så sker över hela vårt land.
Detta mot människors innersta vilja och behov. Det är ju en paradox eftersom de folkvalda skall svara upp på sina väljares innersta behov och verka för det goda samhället.
Visst finns hopp genom till exempel bredband som i stort sett täcker hela ön som gör det möjligt att arbeta från sin landsbygd. Men samhällsservicen måste hänga med och få finnas kvar. Har man lagt ner samhällsservice så är det trögt att bygga upp igen. Dessutom finns nu en intressant potential i de asylsökande som kommit till ön.
En långsiktig plan för att Hela Gotland skall Leva – det är vad som krävs.
Är partierna beredda att nu verka för det - konkret?