Det finns enorma skillnader mellan Obama och Löfven men också likheter. Båda tvingas regera med parlament som styrs av motståndarna där det finns grupper, här Sverigedemokraterna och i USA Teaparty-rörelsen, som söker strid i alla frågor.
Båda ledarna ärvde av företrädarna enorma budgetunderskott, samhällen med starkt ökade klyftor, och försvagad försvarsmakt. I USA på grund totala felbedömningar och krig utan slut. I Sverige genom att Borg/Reinfeldt använde försvarsresurser till skattesänkningar och ensidigt tog bort värnplikten.
För Obama blev de främsta inhemska målen att häva lågkonjunkturen och förbättra läget för den femtedel av befolkningen, varav många barn, som saknade rätt till sjukvård. När någon av dessa 45 miljoner blev sjuk måste de antingen avstå från sjukvård eller för dyra pengar betala själva. Miljontals har tvingats i konkurs. Många läkare och sköterskor skäms över systemet och ägnar sin fritid åt ideell vård.
Jag har mött många sjuka och skadade med svåra problem som väntat i veckor på att få komma till en gratisläkare. De som miste jobbet förlorade då också rätten till sjukvård för sin familj - inte konstigt att många då tog vilket jobb som helst. Om man hade familjeansvar var det ofta otänkbart att starta företag. För de flesta amerikaner var sjukvårdssystemet en skamfläck.
Men när Obama ville ge många miljoner fler rätt till sjukvård mötte han ett stenhårt motstånd från konservativa, medier och lobbyister. Miljarder dollars har spenderats på att förtala ”Obamacare”.
Men nu visar fakta att Obama lyckades ge omkring 17 miljoner fler amerikaner, varav många barn, rätt till betald sjukvård. Miljontals står förvisso fortfarande utan skydd men USA har blivit ett humanare samhälle. Det som Clinton misslyckades med har Obama lyckats med.
I Sverige satte Löfven upp målet att nå EU:s lägsta arbetslöshet. Motståndet från konservativa och många debattörer är intensivt. Folk som tidigare i praktiken inte brydde sig om arbetslösheten hävdar nu att målet skulle ha varit ett procenttal eller är totalt omöjligt att nå. Kritiken känns igen.
När jag och några kolleger på 90-talet satte upp målet att arbetslösheten skulle halveras fnyste alla inklusive regeringen och sa att det var omöjligt. Men Göran Persson antog utmaningen och den regeringen använde alla befintliga medel för att halvera arbetslösheten. Och man lyckades!
Jag tror det är möjligt att nu liksom då, och som Obama gjorde i USA, nå uppsatta mål men det förutsätter att hela den politiska arsenalen används. Riksdagsmajoriteten har försenat målet ett år. Att halvera arbetslösheten går inte om man tvingas driva politik med Alliansregeringens arbetslöshetsbudgetar!