Fortfarande fem veckor efter valet har riksdagens partier inte kunnat enas om en ny regering. Visst är det knöligt och för svensk del kanske lite ovanligt. Men läget i riksdagen är inte något oreglerat kaos. Det är en demokratisk process, styrd av ett tydligt regelverk.
Alliansens gemensamma projekt tog slut när det nådde målet – att avsätta Stefan Löfven från posten som statsminister. Det var både viktigare och lättare än att bilda en Alliansregering. Just nu är Alliansen död. Och när Alliansen inte längre finns öppnas möjligheten till en S-ledd mittenregering.
Det har också mer eller mindre uttalat varit Stefan Löfvens mål. Som aktiv socialdemokrat ser jag självklart att en socialdemokratisk regering vore det bästa för Sverige. Men att blida regering med Centerpartiet och Liberalerna ser jag som problematiskt.
För visst var det så - att när Socialdemokraterna började prata om klassisk välfärdspolitik i slutet av valrörelsen så lyfte opinionssiffrorna. Det är tydligt att väljarna belönar Socialdemokrater som pratar om trygghet och solidaritet. Att sätta sig i regering med två nyliberala marknadsdyrkande partier är farligt. Det är partier med direkt löntagarfientlig politik i partiprogrammet. Som nedmonterad arbetsmarknadspolitik och sänkta löner.
Vad som än händer vet vi att socialdemokraterna ska möta väljarna 2022 och löper då en överhängande risk att få betala ett högt pris för att under fyra år tvingats föra samma politik som man normalt bekämpar.
Väljarnas dom kan komma att vara hård. Och att mejsla ut framtidens välfärdspolitik kan vara lättare att göra i opposition.
Än större risk ser jag i ett längre perspektiv. Traditionellt har den svenska blockpolitiken tjänat socialdemokraterna väl. Det är en konflikt kring fördelning. Och om rättvisa. Om socialdemokraterna tar Centerpartiet och Liberalerna i båten riskerar båten att kantra. En nedtonad klassmässig konflikt inom politiken kommer göra att andra konflikter växer. Och det kan istället komma att vara en konflikt kring religion, etnicitet och kultur.
Det kommer i så fall medföra att yttersta högerkanten i svensk politik växer. Antingen genom partiet som redan finns där växer. Eller att Moderaterna tar ett steg högerut.
Det har vi sett hända i andra europeiska länder. Jag tänker främst på det senaste franska presidentvalet. Där liberale Macron vann en knapp seger över nationalistiske Le Pen.
Om fyra år i opposition är priset svensk arbetarrörelse måste betala för att behålla höger-vänsterkonflikten så är det värt det.