Den 4 maj presenterade partiledningen för socialdemokraterna en helt ny inriktning för den framtida migrationspolitiken. Eller egentligen, att den tillfälliga mer strama asyllagen som infördes i november 2015, ska permanentas och utgöra huvuddragen i ett nytt asylsystem. En kort tid innan hade socialdemokraterna också tydliggjort att staten ska återta kontrollen över arbetskraftsinvandringen.
Båda dessa förslag är bra. Det kan jag konstatera även om många av detaljerna ännu inte är på plats. Problemet är att dessa besked dröjt. Och att vi nu får en valrörelse där vi lyckats sätta fel frågor på dagordningen. Det är olyckligt.
Däremot känner jag ingen som helst tvekan att den nya migrationspolitiken som nu ska mejslas fram kommer vara rätt politik från ett arbetarrörelseperspektiv. Jag ser det som en tillbakagång till en ordning där även migrationspolitiken ska underkastas de mål som arbetarrörelsen har för samhällets utveckling. Det har den historiskt alltid gjort. Men allt mindre under de senaste två decennierna.
För mig har det under lång tid stått klart att arbetarrörelsen behöver utforma ny politik för internationell solidaritet. Där migrationspolitik får minskad betydelse till förmån för ökat bistånd och katastrofhjälp. Det är en slutsats som vilar på flera grunder.
En allt för omfattande migration klarar inte en klassanalys. Migration är förknippad med kostnader. Och dessa kostnader delas inte solidariskt av samhället. Flera kostnader ligger ensidigt på den fattigare delen av befolkningen.
I form av ökad konkurrens på arbets- och bostadsmarknad. Hårt belastad offentlig service. Vi spelar ett högt spel om vi låter det svenska välfärdssystemet utjämna orättvisor i världen. Inte minst ger vi borgarna ytterligare argument för nedmontering av välfärden och öka löne- och inkomstskillnader.
Sverige klarar inte att utjämna samhällsklyftorna, vi må varar bäst i världen. Men det räcker inte. Konsekvensen är stora ekonomiska och sociala klyftor med etniska förtecken. Underklassen i Sverige är till stor del invandrad. Det finns tyvärr fog för att hända att det är underklassen som betalar vår internationella solidaritet.
Det är en särskild utmaning för oss socialdemokrater att ständigt vara i opposition mot samhällsklyftor och samtidigt driva en migrationspolitisk som vidgar de samma.
Arbetarrörelsens löfte till, som vi bär med oss från tidigare generationer, att aldrig mer låta extrema högerkrafter slå klorna i våra grupper. Det är också ett löfte vi ska bära vidare till framtida generationer.