Människan lever över jordens tillgångar. Vi tar ut mer av jordens resurser än vad jorden hinner återskapa. Det är inte långsiktigt hållbart. Att vi dessutom bränner stora mängder fossila bränslen för att hålla fart i allt skördande gör det hela än värre.
Det lär knappast ha undgått någon. Och även om det tycks ligga i människan natur att vara alarmistisk, kan ingen längre förneka att vi i nuvarande riktning och fart kommer krascha. Samhället behöver ställa om. Och det på ett ganska grundligt sätt. Det ställer särskilda krav på arbetarrörelsen. Nu är ju omställning inget nytt.
Västvärden och inte minst Sverige, har genomgått flera stora och små omställningar bara under de senaste 100 åren. Från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Och sedan vidare. Vi har bejakat förändringen. Vår devis har varit trygghet i förändring. Och det har fått folk att följa med.
Våra miljöproblem är samhälleliga problem. Omställningen kommer påverka individer. Men det är samhället som måste ställa om. Och här känner jag att det saknas något. Det saknas en sammanhållen klassanalys på samhällets gröna omställning.
Arbetarrörelsen har i stor utsträckning påverkat utformningen av dagens samhälle. Produktivitetsökningar och tillväxt har gett ett välstånd som vår välfärd bygger på. Men det har också gett ett av världens mest jämlika samhällen. Samhället har byggts för att krympa klyftor och utjämna livschanser. Och nu ska det stöpas om.
Det kommer påverka vår infrastruktur, sammansättningen av vårt näringsliv, det påverkar vart jobb försvinner och vart jobb växer fram. Det kommer påverka finansieringen av framtidens välfärd. Hur ställer vi om till ett grönare samhälle som inte bara levererar välstånd utan även klarar att producera och fördela välfärd till alla medborgare?
I de fall socioekonomiska perspektiv finns med i miljödebatten är det uteslutande ur ett internationellt perspektiv. Det vill säga att den fattigare delen av världen kommer drabbas hårdare av klimatförändringarna som den rikare delen av världen orsakat.
Det är ett viktigt perspektiv, som man önskar även kunde återfinnas i Sveriges inrikespolitiska debatt.
I dagens miljödebatt förhärskar tyvärr ännu mycket av det nyliberala synsättet, där istället för samhälle ser man bara individer. Och istället för medborgare ser man ofta bara konsumenter.
Att konsumera grönare är i sig bra. Men ett land kan inte styras från butikshyllorna. Samtidigt är det ett synsätt som är bra bekvämt för det politiska skiktet. Saknas svar är det bekvämt att ingen frågar.
I det här fallet om miljöansvar bortom konsumtion och livsstil. Att leverera trovärdiga svar ger också trygghet i förändring.