I radion hör jag lite i förbigående nämnas, att någon så kallad vetenskaplig undersökning visar, att Sverige är världens bästa land att leva i.
Troligtvis gjordes undersökningen under förra regeringens tid. Det är i alla fall den slutsats man drar, sedan man någon tid läst rubrikerna på Gotlands Allehandas ledarsida.
”De rödgröna tappar den ekonomiska kontrollen”
”De rödgrönas skyltfönster är tomt och trasigt”
”Gammal skåpmat ska fylla Anderssons lador”
”Gotlands sjukvård behöver blodtransfusion”
Inte kan väl detta vara världens bästa land att bo i när den dystra verkligheten så här blir granskad och genomskådad?
I väntan på den gotländska blodtransfusionen har jag i alla fall på grund av en envist krånglande galla personligen kunnat konstatera, att vården ännu fungerar helt utan anmärkning.
Om vi bortser från (vilket inte är så lätt) att Putin av allt att döma överväger att invadera Gotland, så är våra svenska problem nog smärre än de man upplever i omvärlden.
En fråga som dykt upp är till exempel huruvida försvaret på nationaldagen ska få visa upp de resurser som det trots allt har och med vars hjälp vi enligt militärledningen ska kunna försvara oss en vecka.
Det är klart att dom ska få det. Just denna dag sjunger både gamla och nya svenskar att vi tronar på minnen från fornstora dar, då ärat vårt namn flög över jorden.
Och vad var det som skapade denna svenska storhet? Ja, en sak är i alla fall klar, och det är att inte var det några flummiga fredsaktivister som vi sände söderut i Europa för att skapa minnen att trona på.
Och den 6:e november må vi åter förtära vår Gustaf Adolf-bakelse!