Blockpolitiken i Sverige och på Gotland har spelat ut sin roll. Hur kreativt man än räknar har varken de rödgröna eller Alliansen en majoritet i riksdagen, eller i regionfullmäktige.
Då måste varje parti fråga sig hur man bäst förvaltar det valresultat vi har fått.
Eva Bofrides resonemang på Gotlänningens ledarsida i fredags var utifrån det perspektivet väldigt märkligt. Hon menar att i takt med att Centerpartiet vuxit har allt fler börjat ha en ”nedlåtande” attityd mot partiet, och att flertalet (undertecknad troligtvis inräknad) lagt möda på att måla ut Centerpartiet som räven som vaktar hönsgården.
Alltså – att man inför väljarna tydligt deklarerat sitt avståndstagande till Sverigedemokraterna, men samtidigt inte kunnat svara på hur man vill agera om Alliansen blir mindre än de rödgröna.
Jag tycker, till skillnad från Bofride, att det har varit fullt rimligt att ställa dessa frågor till Centerpartiet och deras politiska företrädare. Av hela mitt hjärta applåderar jag Centerpartiets hårda linje mot högerextremismen, jag tror att den har bidragit starkt till centerns väljarframgångar. Men jag tycker att man ska ha respekt för att det kan te sig lite märkligt att Centerpartiet hellre sätter sig i en borgerlig minoritetsregering, som är mindre än de rödgröna, och som kräver passivt eller aktivt stöd av SD. Vad var den gränsen då värd?
Samma fråga bör ställas till de borgerliga politiker och opinionsbildare som menar att man bör utnyttja den högermajoritet som nu finns i riksdagen (med Alliansen och SD), för att driva igenom borgerlig politik. Det är fullt logiskt att agera så. Men vad offrar man?
Är det värt att med SD:s hjälp driva igenom en borgerlig ekonomisk politik, om detta i sin tur innebär att man accepterar hela det bagage som SD kommer släpande på? Är det så Centerpartiet tänker förvalta det mandat de fått av väljarna?
Samma sak gäller naturligtvis för Gotland. Med den mandatfördelning som blir i fullmäktige och nämnderna kommer SD att bli tungan på vågen. Alltså: ett parti sprunget ur den rasistiska myllan, som inte bemödat sig att presentera ett eget lokalt valmanifest eller göra något som helst i fullmäktige de senaste fyra åren, ska kunna vara vågmästare när blocken inte är överens. Är det inte rimligare att man istället söker blocköverskridande samarbeten?
Vilken stabilitet blir det för Gotland om vi får ett minoritetsstyre med SD som vågmästare?
Här måste alla partier vara vuxna uppgiften att bygga stabila majoriteter för att kunna ta ansvar – det är långt mycket viktigare än vilka ord som fälldes under stridens hetta i en valrörelse.