Ulla Pettersson skriver om S framtidsutmaningar (14/4) med anledning av framtidsminister Kristina Perssons besök i söndags. Det är en viktig fråga som borde leda till en livlig debatt. Ulla skriver som alltid en del kloka synpunkter, som till exempel att ”enhällighet ger styrka” men att det också fordras att idéer prövas och debatteras. Självklart kan tyckas. Men så vågar hon också skriva det obekväma som Perssons sa, nämligen att partiet egentligen inte vann valet.
Det går att påstå att det snarare var så att högerkrafterna, M och SD, vann valet. S vann regeringsmakten men inte utifrån en egen styrka. Decemberöverenskommelsen har givit tillfällig respit för minoritetsregeringen att styra landet men det fordras också att V är med på noterna.
Våra ledande socialdemokratiska makthavare är inte direkt några charmtroll. Partiledaren är en föga inspirerande talare och finansministern ofta lite väl kaxig. Knappast är de ett valvinnande par och vad det betyder för framtiden får vi se.
Jag ska inte komma dragandes med Olof Palme och säga att det var bättre förr, men väl ställa frågan om inte Håkan Juholt varit en bättre framtidsman än Stefan Löfven. Glödande ideologiska tal kunde han i varje fall hålla och mer än så vill jag påstå efter att ha läst Daniel Suhonens bok om ”Partiledaren som klev in i kylan”.
Juholt hade mycket av traditionell socialdemokrat inombord, både i känsla och tanke. Redan i sitt installationstal, menar Suhonen, markerade Juholt mot vinstintresset i välfärden.
Han riktade kritik mot det alltmer privatiserade pensionssystemet. Han ville ”åter-, på- och omreglera” järnvägs-, post-, apoteks- och elmarknaden. Och han ville inte se Libyeninsatsen som ett led i Saabs försäljningsstrategi av Gripen.
Anledningen till att han föll var inte den att han förlorade partifolkets stöd utan att han förlorade allmänhetens stöd, menar Suhonen. Det var följden av medias vildsinta beskrivning av så kallade skandaler, som vid närmare granskning inte alls hade den dignitet som gjordes gällande.
En annan orsak var att partiets högsta ledning i form av verkställande utskottet och tjänstemännen på kansliet motarbetade Juholt och att tankesmedjor och interna nätverk inte gav sitt stöd. Om det kan mycket skrivas men inte här och nu. Det drev som Juholt utsattes för var som en långvarig misshandel av ”partivänner” som satte sig över partiet i sin strävan efter makt. Kampanjen mot Juholt var ingenting annat ”än ett postmodernt politikermord” menar Göran Greider.
Det var många som upplevde Juholt som ett hot. Men han var också en möjlighet. Det får vi inte glömma. Men kanske är det så här i politikens värld. Gärna intresse- och ideologiska konflikter mellan våra partier men inte smutsiga interna bråk.
I värsta fall kanske vi får det som i House of Cards. Har ni, kära läsare, inte sett denna politiska seriethriller och inte heller läst Suhonens bok, så lovar jag, har ni plågsamma timmar av njutning framför er.