Jag känner på mig att det kommer att gå åt skogen - hör jag många säga . Huruvida det lurar något hemskt i skogsbrynet eller inte är helt ointressant. Det är vad man känner som är det viktiga idag. Det finns inte längre några sanningar det finns bara olika upplevelser av sanningen sägs det.
Oro är givetvis en plågsam känsla oavsett om den är befogad eller inte. Men i en tid som präglas av att vi känner på oss vad som händer mer än vi bryr oss om att ta reda på vad som faktiskt händer måste vi hitta nya sätt att komma till rätta med rädsla och oro.
Att hänvisa till fakta i hopp om att det kan få någon på bättre humör har hittills visat sig vara en helt värdelös metod. Det verkar alla vara överens om sedan begreppet faktaresistens blev allmänt accepterat.
Men oro behöver inte alltid vara dåligt det får man reda på när man googlar på oro. Men tipsen man får för att kunna komma ur sin oro är förvillande lika det vi hittills trott varit en fungerande modell- man uppmanas fundera på om det finns någon anledning till att man oroar sig och att försöka hitta lösningar på det som gör en orolig.
Men då är vi ju tillbaka på ruta ett och det funkar ju inte längre. För hittills har vår framgång både som land och som individer byggt på att ökade kunskaper skulle ge oss ett bättre liv och rusta oss inför framtida prövningar. Vi har kämpat för allas rätt till utbildning, allmän rösträtt, hyllat demokratin och folkstyret. Det har nu på många håll ersatts av misstro och misstänksamhet mot det vi uppnått.
Vi bor på en pytteliten plätt på jordklotet där vi har det bättre än vad de flesta ens kan drömma om. Men vi oroar oss och oron har lagt sig som en blöt filt över den politiska debatten och inspirerat Henrik Schyffert till att ge sig ut på turné med föreställningen ”Var inte rädda”.
Det underlättar givetvis om det gick att förstå vad det är man är så rädd för, oroar sig över och som man anser att ingen engagerar sig i. Men debattens vågor går ju höga om pensionssystemet, brottslighet och statistik, sjukvården, försvarspolitiken och flyktingpolitiken. Ingen behöver oroa sig för att de frågorna är bortglömda.
Alla politiker bedyrar numer att de tar människors oro på allvar. Men det värsta som kan hända och som händer runt om i världen är att de som är satta att fatta beslut också är oroliga, rädda, känslostyrda och ur stånd att förstå vad det krävs för att vi ska ta oss ur detta orosmörker.
För vi har inte någon som helst nytta av de politiker som låter sig påverkas av rykten, är ointresserade av fakta, föraktar oliktänkande och tvivlar på demokratin.
Då kommer det att gå åt skogen på riktigt.