Vad är då ett ytterlighetsparti? Frågan har aktualiserats efter Annie Lööf och Centerpartiet, C, kallat Vänsterpartiet, V, för just det.
Kanske tycker C att varje politisk åsikt som inte omfamnas av det egna partiet är en ytterlighet? Det är ju i så fall inte särskilt konstruktivt. Eller så menar C att V för fram förslag som är så aparta att de inte accepteras av något annat pari än det egna. Men det är ju kanske inte heller så troligt eftersom C så sent som 2012 tog fram ett utkast till idéprogram som innehöll både månggifte, avskaffad skoltvång och fri invandring. Förslag så extrema att de till slut inte ens godtogs av det egna partiet.
Den enda rimliga tolkningen av ytterlighetsparti är i ordets egentliga mening - ett parti så extremt i sina åsikter att det ligger nära eller strax bortom en yttersta gräns. I det här fallet demokratins gräns. Underförstått - V är inte ett demokratiskt parti.
Mot detta måste jag invända. Demokratins uppgift är att länka samman kompromisser mellan skilda idéer och olika intressen. Väljarna behöver inte bli överförtjusta av enskilda kompromisser. Det viktiga är att de känner att de är företrädda – att de är representerade. Och det är där partier har sin roll – att representera väljare och väljarnas intressen.
För detta har vi i den liberala demokratin skapat ett antal regler. Varav de viktigaste är: allmän rösträtt, yttrandefrihet, föreningsfrihet så som partsuppgörelser på arbetsmarknaden. Men också att accepter att alla inte tycker lika, att det alltid kommer finnas en opposition. Vänsterpartiet accepterar samtliga dessa regler. Vänsterpartiet utgör på intet vis ett hot mot demokratin. Tvärt om.
Det stora hotet kommer istället från en ny sorts populism som i sin grund är odemokratisk. En djupt elitistisk populism som bygger på urstark övertygelse att den egna politiken är rätt och alla andra har fel. Debatt är då överflödig. Likaså att söka legitimitet och förankra beslut hos folket. Detta synsätt återfinns längst ut på högerkanten i svensk politik. Men också inom marknadsdyrkarna i form av auktoritärt vetenskapligt legitimerade experter med svag folklig förankring. Alltså hos de mest hårdföra nyliberala. Dessa skickar demokratin tillbaka ungefär hundra år i tiden. Till tiden före rösträttsreformen, där den styrande eliten över huvud taget inte tycks ha ägnat en enda tanke åt hur kapitalismen behövde moderniseras för att inte dra ner Sverige i fördärvet.
Jag har aldrig varit del av Vänsterpartiet. Däremot tycker jag att demokratin är för viktig för att tramsas bort.