Två saker oroar mig mer än annat. Ordningen i världen och utvecklingen i skolan. På det första området är jag ungefär lika fåkunnig som de flesta. På det andra området har jag som skolforskare sökt svar på hur skolan skulle kunna utvecklas i den riktning som läroplaner stolt proklamerat: kunskaper och social fostran.
Självklart kan tyckas, men av outgrundlig anledning tycks insikter om mål, medel och metoder kommit i på kollisionskurs. I århundraden har vi genom skolning försökt få våra medmänniskor att se och förstå hur verkligheten ser ut under ytan. Med hjälp av Gud och human- och naturvetenskap har en ordning upprättats som vi antingen kan tro på eller anse vetenskapligt bevisad. Ändå ser det ut som det gör. Vi lever i en oredans tid.
Ordningen i världen är trots alla ansträngningar illusorisk, tillfällig och beroende av människan som beskriver den. Filosofiskt kan man förankra en sådan tanke hos många. Wittgenstein, till exempel, skriver: ”Jag är min värld…Mitt språks gränser bestämmer gränserna”.
Det betyder att människans språkförmåga ger utrymme för ett otal ordningar så intrasslade i varandra att det dels skapar sammanhang för dem som tänker och talar lika dels skapar friktioner mellan dem som ser och uppfattar en annan värld. För att hantera detta fenomen har vi skapat en politisk ordning vi kallar demokrati.
Och så vill vi att samhället ska styras. Ordningen i skola och samhälle ska inte köpas utan förvaltas och utvecklas i en demokratisk social process. Denna självklara grund måste gälla samhällets viktigaste åtaganden. Lika rättigheter och likvärdighet i skola, sjukvård och social omsorg, ett grundläggande kulturellt koncept.
All utveckling i skola och samhälle har sin grund i rådande kultur. I samhället och i skolan formuleras drömmen som ”inflytande på riktigt”. Utredningar och politiska beslut beskriver en önskvärd utveckling; motsättningar desarmeras och resultaten utvärderas och prövas genom nya val där ansvar kan utkrävas.
Skrivna regler och förordningar är ändå inte nog för att få ordningen att fungera. Kriser och nedgångar tycks alltid stå för dörren. Kulturen är en levande organism, där oskrivna regler och lagar bestämmer människors attityder och handlingar, trots uppifrån kommande bestämmelser och demokratiskt bestämd ordning.
Vi kan aldrig leva i en totalt definierad situation, det finns alltid ett frirum av orealiserade möjligheter i skola och samhälle. I skolan bestäms den av den pedagogiska friheten för den enskilda skolan och läraren, i ett samhälle av den ideologiska kampen mellan olika partier och ideologier.
Det pågår både i skola och samhälle ett ständigt tolkningsarbete, där frihetens och ofrihetens gränser prövas utifrån den grundläggande uppfattningen att varken frihet eller ofrihet är absoluta begrepp utan uttryck för de motsatsernas spel som styr utvecklingen.
I denna mångdimensionella rymd av motsatser finns både friheten och ofriheten, tryggheten och otryggheten, glädjen och sorgen och ytterst ordningen och oordningen.
Det känns viktigt att landa i denna närmast filosofiska utläggning, därför att skolan är en viktig del av den stora ordningen, den som rymmer alla delordningar och att det som sker i skolan är existentiellt viktigt för individen i samspelet med samhället och världen.
Det talas mycket om de försämrade kunskapsresultaten i svensk skola. Knappast något om social fostran som är ansvarsfostran för annat än en själv, fostran för samhället och demokratiska värderingar fria från religiös fanatism.